— Ned med det lösaktiga stycket, som rui-
nerat Frankrike! utropade flera qvinnor, hvilka
befunno sig nära bärstolen.
— Folket hungrar ihjäl, under det att hon
frossar i yppighet! skreko några andra.
— Hon har bidragit till parlamentets upp-
bäfvande, utropade ett par karlar.
I detta ögonblick kastades den första ste-
nen; den krossade bärstolens fönster och da-
men vppgaf ett anskri af fasa.
Mo I floden med henne! skrek man nu all-
mänt.
Utan att besinna sig ett ögonblick, banade
sig Redmond och Phelim väg genom massan,
för att bispringa den anfallna personen.
De frågade ej efter hennes namn; det var
dem nog att veta det ett fruntimmer sväfvade
i fara.
De unge männen beredde sig snart, med till-
hjelp af sina värjor, en väg genom folkhopen,
ty ännu hade parisarne icke tillegnat sig detta
vilda mod, hvarigenom de sedermera utmärkte
sig.
— Tillbaka! utropade vår hjelte på fransy-
ska. Åro ni män, ni som på detta sätt föro-
lämpa en värnlös qvinna? ,
Den storm af förbannelser och den skur af
smädelser, som besvarade Redmonds ord, bevi-
sade nogsamt huru förhatad den antastade per-
sonen var. Ibland massan utmärkte sig — så-
som fallet vanligen är vid dylika tillfällen — i
synnerhet qvinnorna genom sina tkymford; och
männen, uppretade genom dessa, skulle otvif-
velaktigt hafva förnyat anfallet, om icke några
adelsmän tillskyndat ifrån ett närbeläget hotell
och skyddat betjenternas reträtt, då dessa förde