skulina solodansen; att vi i det närmaste skola
så både forntid, samtid och efterverld på vår
Det erfordras inga klassieka bevis för, att
den högre gratiösa dansen icke rätt väl kläder
mannen. Man behöfver blott rikta sin teater-
kikare på en piruetterande baletiprins ansigte,
för att öfvertyga sig om, huru nära det löjliga
här ligger det sublima. På utlandets ecener
hafva redan åsigterna mot mannens användande
i teaterdansen gjort sig till den grad gällande,
att numera vanligen vid en balett-kår erdast
finnas ett par dansörer, hvilkas uppgift i den
seriösa dansen hufvudsakligen inskränker sig till
att vara det stativ, mot hvilket dansösen stöd-
jer sig, då hon intager: ställningar, i hvilka
jemnvigten icke skulle kunna bibehållas, och
att tjenstgöra såsom kran, då hon skall hållas
sväfvande. Oaktadt vi icke svärma för manliga
gsolodansörer och oaktadt Bournonville med mä-
starehand har skildrat det bedröfligt ogratiösa
i vår moderna sällskapsdans, vilja vi medgifva,
att man både på scenen och i salongen får se
enskilde dansörer, livilkas uppträdande kan sä-
gas vara skönt, men då må det också till er-
känsla medgifvas oss, att skridskoåkning i hög
grad gifver mannen tillfälle att utveckla den
skönhet, smidighet, säkerhet och kraft, som så
väl kläder honom. Att nyssnämnde idrott är en af
de vackra, ridderliga kroppsöfningar, hvilka det
skulle göra vår tids förlästa och förklemade,
lillgamla och orkeslösa ungdom synnerligen godt
att lägga sig vinn om— derom kan det väl
icke finnas mera än en mening, till och med
om man icke har sett Haines; och likvisst tor-
de det bland våra samtida vara ytterst få, hvil-
ka, utan ätt hafva sett honom, hafva en aning
om, huru väl skridskolöpning kan taga sig ut,
och huru mycket af dansens elegans- och konst-
färdighet deri kan inläggas.
Vi hafva hört åtskilligt godt folk, som
verkligen icke har sett honom — som kändt
är, finns det folk (och till och med publicister)
som sätter en viss stolthet i att hvarken hafva
sett eller vilja se saker, öfver hvilka de uttala
sitt omdöme — vi hafva, som sagdt, hört åt-
skilligt godt folk a priori uttala såsom sitt
oomkullrunkeliga votum, att skridskolöpning
och stylt-dans hafva lika litet med konsten att
göra, och att båda dessa konstens afarter med
samma rätt borde förvisas till de skådebanor,
der cwguttapercha-professorera och atrapez-konst-
närera drifva sitt ofog, ech enkannerligen hafva
vi i svenska tidningar sett artiklar, i hvilka
man med from fasa uttalat sig mot hr Haines
uppträdande uti skridskobaletten i Profetenc.
Hvad det sistnämnda angår, kunna vi icke
inse, af hvad orsak en kungl. teaters heliga
tiljor skulle profaneras mera; genom att i
en balett befaras på skridskor af en mästare
i denna konst, än af några oöfvade figuranter;
och hvad det -sista beträffar tro vi oss kunna
upplysa att väsendtlig skilnad förefinnes mellan
skridskor och styltor, i det att skridskolöpning
är berättigad att ställas på samma ståndpunkt
som ridkonsten, under det att styltorna blott
äro en bizarr leksak, som hämmar den fria rö-
relsen, i stället för att, såsom skridskorna, un-
derlätta den. Styltgångaren kan icke drifva
sin konst längre, än till att trampa och aldrig
nå längre än till det löjliga, då deremot skrid-
skoåkaren, då han lärt sin konst, nästan tyckes
sväfva fram och icke ett ögonblick lemna grace
och hållning å sido. Vill man hafva ett ytter-
ligare exempel på skilnaden, behöfver man blott
erinra sig, huru väl det tar sig ut, att se en
ung flicka med färdighet åka skridsko, och
derpå tänka sig samma flicka komma stul-
tande på ett par styltor. Jackson Haines an-
slår fullt ut lika mycket genom den elegans,
hvarmed han utför sina pas, som han förvånar
genom sin hardt när otroliga färdighet: Vi tro
knäppast att någon — vore det än den mest
skrupulöse rigorist — skall taga ringaste an-
stöt vid ett besök i Kasino under det att skrid-
skokungen uppträder på dess scen, och det
skulle mycket förundra oss, om vi någonsin
skulle få se en dansör — han må nu vara
aldrig så smidig — utföra en dans, som slår
mera an, än Jackson Haines skridskoåkning.