med den gamle, tillade Redmond, och så bibe-
höll hvar och en sin åsigt, när jag lemnade
honom.
— När ämnar ni då afresa? frågade den
blinda gumman.
— Om två dagar, genmälde den unge arfta-
garen, förutsatt att ni kunna undvara Phelim
så snart: I aunat fall kan jag väl dröja ännu
någon tid.
Katty skyndade sig att upplysa det ingen-
ting hindrade hennes son — hvilken hon för-
klarade vara henne mera till besvär än hjelp
— från att resa när som helst. Så angelägen
var hon om att vår hjelte och Ellen skulle bli
åtskilda så fort som möjligt.
— Hvad är det ni pratar mor? utbrast Phe-
lim i godmodig ton. Jag är väl icke en så-
dan odugling heller, som ni säger! Ni inger
Redmond en dålig tanke om mig.
Ett leende af bans barndomsvän försäkrade
honom om att detta icke skulle lyckas ens
Katty, huru stort inflytande hon än för öfrigt
töfvade på honom.
— Blott två dagar till, tänkle denna: Om
jag nu endast kan hålla de båda unga skiljda
från hvarandra, så att de icke få tillfälle att
utbyta några ord och gifva hyarandra trohets-
löften, så är det ganska möjligt att de glömma
sin ungdomsdröm.
Detta var en oegennyttig tanke — lika oe-
gennyttig som dens hjerta, hos hvilken den
uppstod. Mången moder i hennes ställe skulle
med förtjusning och stolthet ha hängifvit sig åt
hoppet om ett giftermål mellan hennessdotter
och den unge arfvingen till herregodset Mur-
lough.