vem vill vara med om reform?
Ain nådiga, hoppa icke öfver dessa få rader,
de innehålla alldeles icke politik. Nej, visst
icke; jag vill blott fråga Er, om icke en liten
reform vore af nöden, en reform i — —— —
sällskapslifvet. Hvilken himmelsvid skillnad mel-
lan sällskapslifvet förr och nu! Förr kom man
tillsamman för att utbyta tankar och lifva sjä-
len, nu för att äta, dricka och sqvallra.
Våra förfäder kommo tillsamman och omta-
lade sina fäders bragder, berättade sagor om
gudar och kämpar; skalder besjöngo de tappre
och ädle; lyssnande satt ungdomsskaran och
manades af de stora förebilderna att fly det
usla och låga, att sjelf arbeta på sin storhet
och ära. Då var sällskapslifvet som en ung;
vacker, anderik flicka, den der roade mannen,
undervisade ynglingen i goda seder, larde honom
huru han skulle blifva god och nyttig.
Under tidernas längd har naturligtvis den
unga flickan betydligt förändrats: nu är hon
en gammal, mycket gammal ungmö, som kän-
ner alla moder och allt som timar, tankekraf-
ten har tiden tagit bort, hon lefver kräseligt
— eljest kan hon icke existera — dricker
pounsch, adrar en spaderc och för resten gör
upp partier och sqvallrar om likt och olikt.
Ungdomen undervisar hon i moderna idrotter.
Tack vare henne, förstå vi nu att lefva som
prinsar, supa som karlar och med skicklighet
uträkna — hvar korten sittac.
Af tacksamhet för den myckna glädje, hon
skänkt mig, gjorde jag henne häromdagen en
liten eftermiddagsvisit, och nu skall ni få höra
huru det gick till. —
De besökande voro många. Sedan man nju-
tit ungmön-värdinnans favoritdryck, kaffet, och
under tiden talat om vädret, åtskildes könen
och intogo hvardera ett rum, jag var ensam
hos damerna. Nå; det var trefligt? Ja visst;
ty med en värma; som med ord icke kan ut-
tryckas; debatterades vigtiga saker. Hvilka då?
Naturligtvis nyaste moder på hattar, klädnin-
gar, krinoliner och — — — nej, jag står ieke
ut längre!
Det gällde nu att söka upp den maskulina
delen. Då jag väl kommit ut ur salongen,
hördes från ett angränsande rum ordet: chjer-
tera. Jag öppnade dörren och — — — hvil-
ken syn! Här och der stod ett fyrkantigt bord,
kring hvilket fyra personer sutto och hade, som
det tycktes, mycket roligt. Atmosferen var
tryckande. Jag satte mig helt beskedligt i en
vrå för att njuta af deras utan tvifvel muntra
samtal. cKlöfvera, ahjertere, priffec hördes
rundtomkring jemte ett och annat ctusan dj-r4,
allt med ackompagnement af klingande pounsch-
glas. Jag förstod icke riktigt saken; men jag
kan naturligtvis icke tro, att man begagnade
sådana kort, som en gång uppfunnos för att
roa en konung, som icke chade alla skrufvar i
behålle — Andtligen ringde kleckan till guds-
tjenst — magens förstås! — derefter skulle
man, enligt vedertaget bruk, göra upp partier,
tala om utnämningar, skryta med sin slägt,
tadla sina tjenare och — — — — så var
de gjordt, sa den som försvor siga. —
Sen Er, mina damer och herrar, i denna lilla
spegel! o, hvad J ären älskvärda! Det är så
roligt att döda tiden med sådana snillrika sam-
tal, ridderliga lekar med glas, knektar och kun-
gar. Jag har länge varit tokig i sällskaps-
damen; tycker icke Ni också, att hon är ide-
alisk?
Visserligen kunde man lefva tarfligare, man
kunde taga bort öfverflödigt dryckjom, bort
korten; damer och herrar kunde tillbringa af-
tonen samman med sång, musik, samtal om
litteratur, skön konst och hvarjehanda — reli-
gionen borde icke vara bannlyst ur sällskaps-
lifvet — man kunde diskutera uppkastade äm-
nen, man kunde spela sällskapsspektakel, man
kunde så mycket, mycket annat; men, ser Ni,
då behöfde man tänka, då vore man tvungen
att följa hjelpligt med sin tid — i annat än
det som rörer nyaste moderna. Nej, lefve det