på en ovärdig. Du skall ju ej glömma bort
mig?
— Glömma er! upprepade Redmond med en
djup rörelse. Minnet al er skall jag städse bi-
behålia såsom mitt hjertas dyrbaraste skatt.
— Och icke heller vill du väl afslå min si-
sta bön? fortfor fröken Macnamara, i det hon
såg honom i ögonen med ett uttryck, som jar
gade blodet till hans kinder, hvilka straxt der-
efter blefvo ännu blekare än de förut varit.
Du svarar mig icke, tillade hon, du tiger.
— Jag väntar, sade den unge mannen, hör
geoligen uppskakad — ty han anade den pröf-
ning som förestod honom — att ni skall uttala
er vilja:
— Säg icke min vilja, ntan min bön, inföll
hans garola elägtinge. Lyfta upp mitt hufvud,
Redmond, och ligg kudden på sin rätta plats.
Sätt dis sedan hredvid mig och lyssna till hvad
jag har alt säga dig; det är min ömhet för dig
och min erfarenhet som förestafrar mina ord.
Med tillbjelp af fader Karoolan lade henne
Redmond i den ställnivg, hon fann be-
qvåmast, derefter tlyttade han fram en stoloch
beredde sig på en hårdnackad strid mellan sin
kärlek och sin pligt: Det är svårt att säga
pej, då en röst, som snart skall för evigt tystnu,
och ett öga, gom, då det blickat på oss; aldrig
uttryckt annat än den ömmaste välvilja, ftam-
ställa en bön till oss
— Du är tin artvioge, fortfor fröken Mac-
namara. — Nej då, du är mig derför ingen
tack skyldig. Till hvilken annan än dig skulle
väl eganderätten till mina fäders gods öfvergå?
Du är ättens enda lefvande representant, arf-
vingen till dess rättigheter, vårdaren af dess