mond och fruktade för att han skulle göra in-
vändningar mot hvad hon kunde komma att
säga horom. Och hon visste att det skulle ko-
sta för mycket på henne att bedröfva bonom.
Men när hon kände sitt slut nalkas, fick bon
mod till att uttala sin mening: Hon visste att
Redmond älskade henne alltför nögt, för att vid
ett sådant tillfälle vilja tillskynda henne sorg
och smärta:
Fader Karoolan var ensam närvarande då
hon satte sitt beslut i verket.
— Jag har aldrig ett ögonblick tviflat på
din tillgifvenhet för mig, Redmond, sade hon,
nör den gråtonde ynglingen öfverhöljde hennes
hand med kyssar. Du liknar för mycket din
mor för att kunna vara otacksam; och om jag
också icke varit en klok och omtänksam upp-
fostrarinna, har jag åtminstone varit en kärleks-
full.
-— Ni har varit den klokaste och bästa ut-
ropade vår hjelte, och före måste mitt hjerta.
blifva kall innan jag upphör att med vördnad
och kärlek tänka på er Sedan den tid jag
var eu liten, egensinnig gosse, fortfor han, kan
jag icke erinra mig ha hört ett hårdt ord från
era läppar; om ni någon gång hade ett sådant
på tungan, förbyttes det af ömheten till ett
vänligt uttryck. En moder kan icke älska sitt
barn varmare eller behandla det med mera tå-
lamod och öfverseende, än ni mig.
— Min kärlek fick du i arf, svarade den
döende med ett matt leende. Du är den siste
af min ätt — son till en varelse, som jag ber
traktade såsom eget barn, och det är min tröst
i detta vigtiga ögonblick att jag kan hysa den
öfvertygelsen det min ömhet icke blifvit slösad