trodde vara okuflig — säg, mitt barn, kan du
förlåta din skuldbelastade, olycklige fader? Det
öde, som drabbat mig sjelf, och hvaröfver du
fällt så mången medlidandets tår — denna
bjelplösa belägenhet, hvari jag så länge befun-
nit mig — hade jag ämnat åt dig.
Ett ofrivilligt utrop af afsky undföll fru Gel-
dart och hennes son, när de hörde denna be-
känmnelse:;
— Ruben, sade Ephraim, hon är den nådens
engel; som blifvit sänd för att rädda mig. Hela
sitt lif har hon uppoffrat åt sin pligt. Hon
har länge älskat dig, och då hon afslog din
begäran om hennes hand, skedde det för att för-
sona de brott, som jag hennes ovärdige fader
begått.
Innan Ephraim Sleeks lifstråd afskars erkände
han allt det onda han gjort sig skyldig till.
Han omtalade äfven, att han beröfvat sin förre
kompanjons enka och son hvad dem med rätta
tillkom, samt gaf dem ersättning för det de
genom hans oärlighet förlorat; Afven de för-
läto honom af allt bjerta:
De tre personer, som bevitnade denna ovan-
liga scen, bådo länge och innerligt vid den ån-
gerfulle syndarens dödsbädd. Denne tillstod
ödmjukt att han väl förtjenat det slag som
träffat honom, och var tacksam derför. I sitt
sista ögonblick nedkallade han Guds välsignel-
se öfver sitt trogna, ädla barn:
Det låg någonting sublim i Ruths ansigts-
uttryck, när hon gick fram och tillslöt sin fars
ögonlock;
Den brinnande bön, som hon så ofta och
med så mycken tillförsigt uppsändt till den gode