der af slussar, tjocka och sådant mer. Det är
blott enöyra på Svältornas hedar och annor-
städes, som någon gång är i stånd att stäfja
deras eldiga mod. Fastän brefskrifvaren väl
hundrade gånger befarit kanalen, ville ban lik-
väl på densamma åtfölja några utländningar
från skilda länder — och ehuru en sådan resa
kanske är lika ofta beskritven, må dock ännu
en gång några ord derom utsändas bland all-
mänheten, så att svensken sjelf här hemma ej
må för jernvägens snabbare fortskaffningssätt
alldeles glömma att bese en af de skönaste
linier, som genomskära, hans land.
Ju mer vi aflägsna oss från Göteborg, desto
mer höjer sig landskapets skönhet. Der ha vi
Hisingen, dess trädgård, en af de fruktbaraste
punkter inom landet. Vi skynda vidare förbi
lilla Edet; nu börja omgifningarne antaga en
ännu imposantare natur, som stegras ända till
dess vi äro framme vid Trollhättan, Sveriges,
kanske Europas Niagara.
Här må vi dröja en stund, tid ha vi dertill
nog för de många slussarnes skull. Det går
minsann hvarken så lätt eller fort, att ta sig
uppför klippväggarne härstädes, der Polhems
hammare bröt vägen. Ja, vi dröja här, för
att rätt njuta af vattenfallens oro och tallsko-
gens lugn, hvilka kontrastera hvarandra, för
att göra taflan till en af de mest öfverraskande.
Alla främlingar, som hit anlända, uttrycka
också hvar på sitt språk vanligen sin hänfö-
relse, då de först varsna elfven, som nedstör-
tar utför de höga branterna, medtagande i
fallet ungefär 400 kuabikfamnar vatten i sekun-
den. Högst är Toppöfallet, 112 fot. Sedd
fråa höjden, der den nybygda Trollhättekyrkan
ligger, liknar Götaelf en ofantlig kanal, sprängd
igenom klipporna, hvarmedelst Sveriges största
insjö afbördar sig sitt öfverflödiga vatten i
Westerhafvet, öfver hvars vattenlinea den är
belägen 145 fot. Just en eftersommar, som denna,
under hvilken regnets gudomlighet gjort allt,
hvad på denne berott, att genomdränka jorden
med hvad deruppå är — skall man skåda
Trollhättan, för att rätt njuta af dess fulla
bräddar. Tjocka, harzdoftande tall- och gran-
skogar mata en mängd här anlagda sågverk,
och ehuru dessas hvassa tänder sedan flera
år tillbaka gnaga på deras stammar synes här
ännu ej någon skogsbrist. Det är väl bekant,
att man vid Götaelf mer än annorstädes, om
man undantar Norrköping, betydligt tillgodo-
gjort sig det stora kapital, som ligger i natu-
rens drifkraft; i forssarne och fallen. Huru
stort är det kapital, som hvarje sekund bort-
rioner med vattnet i våra elfvar och strömmar?
Hur mycket guld och silfver nedsmältes ej för
staten och den enskildte i engelsk stenkol och
annat brännmaterial, som flodens vatten kunde
bespara vid spinnerier och fabriker m; m. om
dessa oftare anlades vid rinnande vatten? Nu
ser det ibland ut, som om menniskorna vän-
tade, det floden skulle komma till dem, ej
tvärtom. En känd vetenskapsman, hvilkens
fack står nära detta ämne, professor Angström,
har för ej så längesedan egnat ett intressant
föredrag åt detta förhållande, som förtjenar
all uppmärksamhet.
För våra stormande vikingar borde Troll-
hättans dånande kaskader, hvilka aldrig tröttna
på att kasta sitt duggregn från afgrunderna
upp till trädens toppar, ha varit en ljuflig
musik, ty
anär det stormar vildt derute
då är frid i Frithiofs brösta.
Af deras skönhetssinne — tro mig, de ägde
oftast detta — blef platsen också snart upp-
märksammad. Det var nemligen här, på andra
sidan om Helvetesfallet, der den rasande Byl-
gian som mest förtviflad söndersmular vatten-
dropparne, hvarest enviget (enligt sagobrottet
derom) stod mellan Starkodder och Hergrim-
mers för den sköna Olgas skull. Hon var den
förstnämndes gemål, men förmodligen svärmisk
för ungdom och skönhet hade hon lutat sig
för nära den senares hjerta och öfvergifvit
gubben Starkodder. Denne, skummande af ra-
seri som sjelfva Trollhättan, när han återkom
och såg sin gemål bo inne hos förföraren, ut-
manade honom, som naturligt var på en tid,
innan ännu Karl XI:s duellsplakat var publi-
ceradt, oeh knäckte, rättvisan till heders, nac-
ken på honom. Hon, förtviflad, dödade sig
sjelf, om i vågorna — det låg åtminstone nära
till hands — eller på annat vis, det vet ej
jag och troligen ingen annan heller. Hade
ödet satt en bildhuggares mejsel i min hand,
skulle jag bestämdt ha valt detta fornnordiska
sorgespel till föremål för dess verksamhet.
Onekligen skulle en konstnär kunna inlägga
en Asastor prägel i ett verk som detta med
sådana rolinnebafvare, som den muskelstarke
Starkodder — det vet man att han var —
den fagre och högreste H. — sådan var tro-
ligen han, ty eljest hade väl icke den sköna
Olga, som hon benämnes, velat ha honom.
Annu tror vidskepelsen, att trollen nere i sina