borde de aldrig tillåtas, men eljest ej här
vägras. Lunde synes på dessa grunder ha
fått lof att spela äfven under adventstiden,
ehuru det tillförne var förbudet att spela om
lördagarne, emedan mångens andakt och bere-
delse till söndagen kunde derigenom störas.
Rådet måtte under det tidehvarf af sparsam-
het som följde efter Carl XII:s riksförderfvande
krig, ej ha varit mycket fallet för att under-
stödja skådespel och skådespelare. Någon gång
förekom att det dref gäck med de sednare.
När en wkomediant, hr Pallard, år 1734 hos
regeringen begärde någon hjelp att bekosta sin
förestående afresa från Stockholm till Holland
erhöll han derpå det svar att han väl kunde få
resepass, men icke resehjelp.
Afficherna äro alltför enkla nu för tiden i
jemförelse meå hvad de voro för hundratrettio
år sedan. Ett band af högtyska komedian-
ter uppförde år 1733 å Bollhuset (som de
kallade för kongl. theatern)): för hvar och
en efter stånd och vilkor hög- och välbevågen
älskare af det tyska skådespelet, i kostelig be-
klädnad, under en stark och angenäm instru-
mentalisk musique, med loflige och skådevär-
dige roligheter, till hvars och ens besynnerliga
sinnesro, oförliknelige, admirable, bär ännu al-
drig sedde hufvud- och statsactioner samt hel
nye, allt igenom extraordinair lustige bourles-
quer och förnöjelige eftercomoedier, hvarjemte
de framviste curieuse masquer, solodantzar och
baletter,. När kungliga familjen skulle bevista
spektaklet, utsattes på afficherna att stycket
för qvällen uppfördes på express nådigste be-
fallning, — liksom man i dessa dagar sett
anuonseradt Trollflöjtens uppförande på aller-
nådigste befallning,. I denna punkt är således
den klassiska stilen temligen bibehållen.
År 1737 bildade sig här en inhemsk teater-
trupp som utvecklade en berömvärd verksam-
het. Den blef efter en längre tid utträngd af
en fransysk, som gynnades af kungl. familjen.
Stenborg, under hvars ledning sällskapet slutli-
gen kom, fick ej tillåtelse att spela å Bollhuset,
utan hvar han kunde skaffa sig plats. Fn tid
spelade han på vinden i ett ruckel vid Kind-
stugatan, senare (1768—1770) än i kongl. lif-
gardets läger på Ladugårdslagdet, der en thea-
ter fanns inrättad, än i det forna Hamiltonska
eller dåvarande Bergstrahlska huset vid Riddar-
hustorget, än vid Jerntorget, i hörnet af Banko-
gränden, der som Lafons kaffehus förr har
varitb. Hurudan svenska theaterns ställning var
på 1760-talet, kan inhemtas af en samtiding,
friherre Ehrensvärd, som deraf lemnat följande
skildring:
aSmaken för franska teatern blef så all-
män och intagande, att man glömde, det en
svensk teater hade funnits och ansåg det vara
dåraktigt att tro en sådan kunna finnas. Skulle
något ridicult omtalas, så var det ord, dem
man ännu från den samma kunde ihågkomma.
De förste, som uppmuntrade dem, voro döde
eller ock ur stånd att mera kunna uppmuntra.
Den svenska theatern, landsflyktig sitt eget fä-
dernesland, såg att, då man icke mera kan
roa och gagna är ens varelse föga nödvändig.
En tvinsot intog densamma; öfvergifven af lä-
kare och utan alla tillgångar till kjelpmedel.
Längst in uti staden, der några gamla och
nära emot hvarandra ohyggliga hus göra en
smal gränd, högst uppe på en vind, der dagen
med möda kunde tränga sig fram, der konsten
nekat trappor, utan dit man måste klifva på
en brant och svag stege — dit hade svenska
tbeatern tagit sin bedröfliga tillflykt. Der be-
söktes den af de gemene, som der råkade sina
likar, eller för litet penningar) fingo. tillfälle
att se seder afmålade, som liknade deras. Man
slogs der som på en gästgifvaregård, ovett hör-
des som ibland mångelskor, grofhet som ifrån
de sämsta krogar och liderlighetens tillhåll.
Den betjentes af lika sådana personer. Aktörer
voro tillkomne ömsom ifrån gäldstugan, ömsom
ifrån soldathopen, några perukmakaredrängar
oeh bränvinsadvokatef. En adelsman Leyon-
mark spelte en ibland de sämsta roller; men
det var icke något nytt den tiden, att se sven-
ske adelsmän spela smutsiga och sämre roller.
Aktriser voro hemtade utur tvättarestugan och
ifrån Barkareby, kläderna lånta utur klädstånd,
musiken flyttad ifrån krogbaler.
Så hade tjugu års vanvårdnad omskapat
denna inrättning. Blef någonsin i de större
sällskaper fråga yppad att se ett svenskt spek-
takel så ansågs en sådan föresats som ett partie
de debauche, som en lust att se främmande då-
rar, eller då man är på landet, att dansa på
bondbröllop. Man besökte svenska teatern för
att skratta åt det aldra sämsta man sig kunde
inbilla: Man lät efter behag börja med den
sista akten ien tragedie och sluta med den för-
sta; man hängde den olycklige naken i en
vippgalge; Jeppe på Berget låg på en dyng-
hög på theatern; man utviste den aktör man
icke tyckte spela roligt nog; då de skulle gråta
i tragedien tvang man dem att skratta, och
vid det löjligaste i komedien betalte man dem
för att gråta. Spektatörerna deltogo lika så
MN 7