plogen. Deras aktiva verksamhet börjar, som
sagdt, vid nio års ålder. Det första göromål,
som anförtroddes tidningens korrespondent, var
att valla grisar. Derefter tog han, hvad har
kallar sin andra grad: att skrämma kråkor.
Ett tredje steg, och han fick köra plogen.
Under tvenne år hade han 87!2 öre i vecko-
penning: Tredje året fick ban 1 rdr 31 öre
Fjerde året fick han 1 rdr 75 öre, allt i
veckan. Fri kost var under denna tid icke
inbegripen i hans aflöning. Hans broders af-
löning var lika stor, eller rättare, lika liten,
som hans egen. Hans fader var arbetare, och
uppbar i allmänhet 6 rdr 10 öre i veckan och
under synnerligt gynsamma tider 8 rdr 80:
öre, hvilket belopp inkomsten aldrig öfversteg.
Berättaren af denna historia kom på den iden
att besöka en söndagsskola och vid nitton års
ålder började han gå in i en aftonskola. Han
betalade 44 öre i veckan för den undervisning
han erhöll i den sistnämnda skolan, och han
försäkrade, att hans aflöning på den tiden en-
dast var 3 rdr 93 öre i veckan, och att hans
arbetstid i medeltal var från kl. 5 på morgo-
nen till kl. 6 på aftonen. Under sommaren
utsträcktes den stundom från kl. 4 på morgo
nen till kl. 9 eller 10 på qvällen. Aflöningen
för qvinnor i samma distrikt uppgifves vara
44 till 59 öre för tio timmars dag, och under
skördetiden 87!2 öre om dagen. Många af
arbstarne hafva att vandra en väg af en till
fre och stundom fyra mil (engelska, af hvilka
6s gå på en svensk) från sina hem, — eller,
såsom han mera uttrycksfullt säger adet elän-
diga skjul, som kallas hema — till sitt arbete.
Slutligen berättar han — och Morning Star
säger att ingen torde vara böjd för att ifråga-
sätta sanningen deraf — att icke två procent
af arbetarne i Handley och närgränsande för-
samlingar äro i stånd att korrekt läsa en tid-
ning. Sådant är då, om man får tro utsagon
af detta vilne, hvars ståndpunkt med hänse-
ende till uppfostran är ett undantag, den simple
arbetarens lif i ett landtligt distrikt af detta
England, som af sina söner vanligen betecknas
med det humoristiska epitetet det wgladaw!
Han arbetar från ätta till åttio års ålder, om
han står ut så länge, och hans inkomster stiga
under denna tid från 8712 öre till 7 rdr 87
öre! Han arbetar bokstafigen hela Guds långa
dag. Han börjar innan ännu solen gått
upp, och han slutar icke förr än långt efter
solnedgången. Och han arbetar vinter och som-
mar, morgon, middag och qväll, likasom i mörk-
ret. Ty hans själ vomgifves af ett töcken, som
först skingras då hans skumma öga en gång
brister. Vetenskap och konst, böcker och tid-
ningar, odling och framsteg — de äro icke
till för honom. Han är en länk i den stora
kedjan af skapade varelser, — han, likaväl som
svampen och korallen. Hans slägte förädlas
icke mer in grisens, hans följeslagares, eller
kråkans, hans fiendes. Hans stamfäder på Wil-
helm Eröfrarens tid stodo på samma stånd-
punkt som han nu i nittonde århundradet in-
tager med hänseende till upplysning och fram-
åtskridande. Hans hem är ett skjul, hans lön
är fattigdom och hans jordiska paradis är ar-
betshuset.
Det stolta Albion borde blygas öfver denna,
här ofvan i korthet refererade skildring af en
af dess tusende sinom tusende, beklagansvärde
arbetande söners dystra, glädjetomma lif, en
af dessa olycklige, — och i dubbelt mått olyck-
lig, derför att han känner och inser sin be-
tryckta ställning — hvilka sucka under pen-
ninglystne och för folkets sanna väl liknöjde,
cädlec lorders och deras legoknektars blytunga
spira, hvilken förqväfver deras andliga och för-
bittrar deras materiela existens. Och ännu
nattsvartare framstår denna flygtiga skizz ur
den ergelske, simple arbetarens Jif, då man
från Britaniens dimomhöljda överld låter tan-
ken flyga hän öfver oceanen, till det fria Ame-
rika, der — huru förkättradt det än må vara
— åtminstone den grundsatsen icke jäfvas, att
arbetaren är sin lön värd. På få ställen i
verlden, om någonstädes, torde arbetaren mera
få göra skäl för namnet, än i Amerika, men
hans arbete betalas, och betalas väl, hans värde
såsom menniska erkännes; den idoge arbetaren
kan der med lugn se framtiden an — hans
inkomster äro tillräcklige, för att tillåta honom
att göra besparingar, hvilka kunna betrygga
hans existens, då ålder eller sjukdom bryta ar-
betskraften — för hans barns davande till upp-
lyste och duglige män sörjer staten och de
enskilde individerna — arbetsgifvarne, Amerikas
lorder — från hvilkas ögon fördomarnes och
den trångbröstade egoismens fjäll för länge
sedan fallit, och hvilka lärt sig inse, att ett
folk; ett land icke kan sägas vara stort, lyck-
ligt och rikt, så länge arbetaren är slaf under
barna- och mannaåldern, för att blifva tiggare
på ålderdomen.
IE TENNISENS —