ning så fotografiskt trogna, att de ej kunna
annat än tilltala hvar och en på samma gång
de måste väcka beundran för den talang, som så
förstått att taga vara på, hvad andra låta gå.
Hr BE. bar skickat hit tre taflor Slutet af
ett bondgille (n:o 553), Gille hos en bonde
på Amager (n:o 554) och En söndag utanför
kyrkdörren i Leksand (n:o 555). AF dessa
är daltaflan minst anslående; de båda först-
nämnde tilldraga sig dock så mycket mer allas
beundrande blickar. Skada dock att koloriten
går för mycket i svart.
N:o 619 Fiskare från Sorrenton, målad af
br H. Siegumfeldt, är en kraftigt och bra ut-
förd figur med serdeles säkerhet i teckningen;
vore bakgrunden mindre svart och kall, skulle
denna tafla vara mer tilltalande än den nu är.
I professor C. Hansens taflor ha vi ej kunnat
upptäcka de framstående förtjenster, som mången
velat tillägga denna konstnär. Tvertom sakna
vi i hans utställda taflor såväl korrekthet i teck-
ning, som poetisk uppfattning och något ser-
deles framstående i komposition. Hans figurer
vitna om ett åsidosatt modellstudium och äro
dessutom ytterst torra i färgen.
Gertners porträtter synas oss svagast i huf-
vudsaken — ansigtena; färgen är torr och brun.
Deremot äro drapperierna behandlade med myc:
ken omsorg och elegans. — N:o 560, De två
vännerna af samma konstnär är en förträffligt
utförd tafla, isynnerbet hvad hunden beträffar.
En sårad (n:o 578) af fru E. Jerichau är
en tafla, som förråder mycken säkerhet i teck-
ning och i penselns förning; men fru J. bar,
som de flesta af Danmarks yngre artister, be
handlat färgen som en bisak — och detta är
icke till denna taflas fördel. Att fru J. äfver
är utmärkt som kolorist, det ha vi förut varit
i tillfälle att se charmanta prof på.
Af öfriga danska målare, som finnas repre:
senterade på expositionen, vilja vi fästa upp
märksamhet på hr OC. Dalsgaard: Besök at.
mormoner, — hvars motiv vi dock anhålla att
ej behböfva förklara —; hr H. J, Hammer: Ax-
plockerska; hr P. Raadsig: Almoscutdelning,;
hr 4. Schiött: prins Waldemars porträtt; hr
J. Sonne: Slaget vid Fredericia d. 4 juli 1849
och hr C. E. Sörensen: två sjöstycken:
Finnarne B. W. Ekman och J. E. Löfgren
hafva några taflor utställda, som långt ifrån
kunna frånkännas rätt mycken förtjenst, ehuru
de icke heller torde få räknas till det bästa,
som expositionen har att framvisa. Hr Ekman
har till det mesta sysselsatt sig med framställ-
ningar ur sagan om Wäinemöinen. Till eti
par af hans utställda taflor äro motiven hem-
tade från skalden Runebergs skrifter. Det är
naturligt att för den större allmänheten kunna
taflor af denna art ej vara tilltalande — eller
cns begripliga; man skänker dem derför icke
den uppmärksamhet de förtjena.
I sin stora tafla Erik XIV och Katarina
Månsdotters, har hr Löfgren behaudlat ett ämne,
som för oss bar historiskt intresse, alt ej tala
om det romantiska skimmer, hvari dessa per-
soners namn blifvit bevarade för efterverlden,
och hvarigenom de, huru de än äro framställda,
tilldraga sig vår uppmärksamhet.
N:o 464, ;Förstulet nöje af mamsell Alexan-
dra Frosterus är en bra målad tafla med ett
täckt och lyckligt funnet motiv.
Bland finska landskapsmålarne intar hr W.
Holmberg obestridligen första rummet. När
man betraktar de vackra alstren af hans pensel,
kan man ej annat än bittert beklaga, att denne
lofvande konstnärs bana blef så kort, att den
hand, som syntes stark nog att lyfta Finlands
unga konst till ära och storhet, så snart, och
innan balfva arbetet ännu var fullbordadt, dom-
nade och blef overksam för alltid. Att hr H
hace en öppen blick för naturen och lyckligt
tillegnat sig konsten aw framställa henne så-
dan hon i sin torftighet eller rikedom är, derom
vitna n:o 650 Höstlandskap från Kuru kapell
och n:o 652 Skogslandskap,. Det enda man
kanske kan anmärka mot Holmbergs taflor är.
att de förefalla något magra eller sjukliga i
färgen.
De tre herrarne v. Wright ha utställt vackra
prof på sin konst att måla döda och lefvande
fåglar — en branche af målarekonsten, hvari de
hunnit ganska långt.
Och nu säga vi farväl åt 1866 års skandi-
naviska konstutställning, tacksamma för de många
stunder af angenäm och lärorik förströelse den
skänkt oss under den flydda sommaren. — Ex-
positionen stänges i morgon och de olika konst-
verken skingras åt alla håll.
På samma gång vi beklaga att förhållandena
ej tillåta en sådan permanent konstutställning
här ännu, fägna vi oss åt den förhoppning, att
det likväl ej måtte dröja länge innan de vackra
salarne i vårt nationalmuseum åter för allmän-
hoten kunna erhinda lika värdafnalla anh Am-n