blef antägen till aktör vid dramatiska teatern.
Han var anställd vid flottan under 1809 års
krig. Sedan den kanonslup, på hvilken han
blifvit kommenderad till tjenstgöring, i en strid
förlorat sin befälhafvare, öfvertog Hjortsberg
befälet, men blef äfven dödskjuten.
Man finner af hr Dahlgrens anteckningar att
det icke är ensamt den sednaste tidens teater-
styrelser som gjort sig skyldiga till misstag vid
engagerandet af sujetter. Lorrain och Schiefer
ha haft föregångare redan i början af århun-
dradet. Under öfverintendenten Edelerantzs
teaterregering införskrefs från Italien en sån-
gartrupp, bland hvilka befanns en kastrat vid
namn Sebastiani. Ehuru aflönad under fyra
års tid, lärer han ingen gång fått uppträda.
Han qvarstannade i Sverge till 1814 och lät
på senare tiden vid några tillfällen höra sig
uti italienska operor som gåfvos på kungl. tea-
tern af resande sångare. En recensent yttrar
om honom: Med en hes stämma i de gröfre
tonerna, släpar han sig till de finare genom en
jamning, som man måste hafva ett modernt
italionskt öra för att icke finna högst obe-
hagliga:
Fru Ebba Jeannette Brolin var en af de
många teaterfruar som blifvit skiljda från sina
män och af denna anledning burit flera namn.
Efter att ha varit gift med en fältrevisor Bro-
lin och blifvit skild från honom blef hon på
sin dödsbädd 1802 vigd vid skådespelaren C.
G. Schylander. Under mellantiden hade hon
kallat sig fru Morman, och under detta namn
är hon mycket känd. Hon ,aspelte förträffligt
behagsjuka, nedriga qvinnor, giftblanderskor,
husfyranner m. fl. Man kan om henne ytra,
att publiken älskade och afskydde henne. Slut-
ligen ledsnade hon vid detta tvetydiga bifall
och fick då spela ett par roller af motsatt ka-
rakter, hvarigenom hon hade tillfälle att visa
sin förmåga äfven inom detta facka,
Från 1794 till 1796 fanns vid dramatiska
teatern en fru Rutensköld, gift med ryttmästa-
ren vid lifdrabanterna, sedermera tullbesökaren
Rutensköld. Hon säges ha varit en god skå-
despelerska, men blef af sina kamrater utvote-
rat från dramatiska teatern — af hvad anled-
ning finnes icke uppgifvet.
Johan David Wallerius. Aktör och sångare
vid operan 1797—1804. Han hade en reoslig
växt och ett ovanligt vackert ansigte med fina
regelbundna drag. Hans talorgan var vällju-
dande, och hans klangfulla sångstämma egde
sådant omfång, att han kunde utföra både
tenor- och bas-partier. Dessa företräden jemte
hans ljusa förstånd, grundliga bildning och
poetiska sinne syntes lofva honom stor fram-
gång på konstens bana, hvarför teaterstyrelsen
lät honom genast från början uppträda i bety-
dande roller, såsom Gustafs och Norrbys i
aGustaf Wasac, Midraots i cArmidesc, Gelinos i
aPiskarens, m. fl. Men utgången svek allas
väntan. En oöfvervinnelig blyghet vållade att
det liksom svartnade för hans ögon, då han
inträdde på scenen, och han blef stel och orör-
lig af fasa. För att småningom vänja honom
vid åskådarnes anblick, erhöll han sednare
smärre roller i lustspel, men detta gick ännu
sämre, eller som han sjelf uttryckte sig: jag
var ledsammast när jag skulle vara roliga.
Ett skämt af en hög åskådarinna föranledde
honom slutligen att lemna scenen. Hertigin-
nan af Södermanland, Hedvig Elisabeth Char-
lotta, hade nemligen liknat den unge skådespe-
laren vid en thekanna, i anledning af hans
gemenligen begagnade stora gesta, bestående
deri, att han satte den ena armen i sidan och
styft utsträckte den andra på ett sätt, hvarige-
nom dessa extremiteter i förhållande till den
stelt upprätade figuren fingo utseende af hand-
taget och pipen på en husgerådspersedel af ifrå-
gavarande slag. Denna liknelse, som snart
blef aktören till ett allmänneligt vedernamn,
bragte honom — enligt hans egen berättelse
— fullkomligt ur koncepterna, och han vågade
icke vidare uppträda.
Fru Casaglis nan har blifvit ryktbart. Hon
hette Wässelius i sig sjelf och blef år 1812
gift med dansören Casagli. Hon är den första
svenska som uppträdt på utländsk scen, och
hon skördade der ännu , större bifall än i
hemlandet. I synnerhet väckte hon en utom-
ordentlig förtjusning i Turin (1820), hvarest