en bekräftelse på hennes förmodan i fråga om
hans känslor för Hanna.
— Hvarföre icke dela hemmet med mig?
fortfor han och fattade hennes hand, utan att
hon sökte draga den tillbaka. Jag behöfver
icke säga er huru länge och huru varmt jag
älskat er. Jag kan knappt erinra mig den tid,
då ni ej var föremålet för mina drömmar och
förhoppningar: Denna känsla vaknade i min
barndom och har tillväxt med åren samt vun-
nit ökad styrka i samma mån jag sjelf blifvit
starkare. Ruth, dyra Ruth, jag kan icke er-
bjuda er rikedom; icke ens välstånd, men jag
kan lofra er en trogen kärlek och mod att
kämpa för er mot nöden; och skulle jag bli
öfvervunnen, skall jag, i medvetandet om att
jag eger ert hjerta, med lugn och glädje bära
fattigdomen. Ni är blek! ni darrar! Har jag
möjligen yttrat något som misshagat er?
En mörk purpursky öfverfor plötsligen Ruths
milda ansigte, hvarpå hon åter blef, om möj-
ligt, ännu blekare än hon förut varit. Detta
passionerade språk af den man, hon älskade;
och hvilkens hjerta hon trott tillhöra en annan,
väckte stridiga känslor i hennes bröst: Den
föresats hon gjort blef genom denna bekännelse
mycket svårare att utföra. Hon behöfde blott
utsträcka handen för att fatta lyckan, och dock
valde hon att försaka:
— Ni har visst icke misshagat mig, stam-
made hon; att ega en hederlig, fastän fattig,
mans kärlek är något som hvarje qvinna kan
vara stolt ötver. Men det smärtar mig, Ruben,
det smärtar mig djupt att jag icke kan besvara
densamma: Det smärtar mig att jag måste
afslå ert vänliga och ädelmodiga anbud.