Så slutade den vigtiga audiens, hvarunder
Ludvig XV:s sista mätress öde afgjordes. Hen-
nes älskare lemnade Versailles, tillfredsställd
med resultatet af sitt besök, och skyndade di-
rekte till Ruel, för att meddela grefvinnan den
angenäma nyheten. Till hans stora förvåning
mottog hon densamma med likgiltighet.
— Jag är alltid lugn och obekymrad, då det
är fråga om mina egna intressen, yttrade hon.
Jag hade bort fordra tillträde till hofvet för
mig sjelf och det blåa bandet för min trogne
budbärare. Om ni bara visste:..
— Jag vill ingenting veta, afbröt henne her-
tigen med mycket allvar. Glöm för all del
icke hans majestäts ord: Vårt framtida för-
farande mot henne kommer att helt och hållet
bero af hennes tystlåtenhet.
Redan samma dag inträffade en tjensteman
i Ruel, hvilken medförde här nedan införda
kungl. bref i stället för den tillämnade ordern,
enligt hvilken grefvinnan skulle ha blifvit an-
förtrodd åt guvernörens i Bastiljen ömma om-
sorger, ett straff, som hon genom sina förar-
gelsevickande utsväfningar och brott väl för-
tjenat:
Fru grefvinnan du Barry — Af skäl, som
jag ensam känner, och med afseende på mitt
konungarikes säkerhet samt nödvändigheten af
att en statshemlighet, som blifvit er meddelad,
icke varder ntspridd, befaller jag er härmedelst
att genast begifva er Vill Pont-aux-Dames i
sällskap med en enda qvinlig tjenare samt herr
du Hamont, en af mina tjenstemän.
Denna åtgärd bör icke väcka ert missnöje,
ty er förvisning kommer ej att bli långvarig.