Några påminnelser rörande Nya
Kyrkogårdars anläggande utanför
hufvudstaden.
Man har i allmänhet ansett såsom ett huf-
vudvilkor för kyrkogårdar att de skola förläggas
på en sandås, ju obördigare desto bättre. Här-
emot vill insändaren göra följande anmärk-
ningar:
I den strida sanden kan ej utan otroliga
kostnader en bördig vegetation skapas, och lik-
väl utgör denna en så vigtig hufvudsak för att
en kyrkogård, enligt vår tids ordningar, skall
vara någonting annat än blott och bart likens
förruttnelsetomt. Kyrkogårdea bör i dess ställe
vara det fridfulla, inbjudande hem, der menni-
skoanden motser med fridfulla känslor att ned-
lägga sitt jordiska stoft, men ingalunda vara
det sterila, fasaväckande hemvist, som gör ytter-
ligare motbjudande den ovilkorliga förvandling,
menniskan måste undergå.
Sällan eller aldrig påträffas sandåsar utan
större stenmassor inuti dem. Skola nu grafvar
gräfvas, så stöter man på de stora kullerste-
narna, och hvem tillser då att kistorna alltid
sänkas tillbörligt djupt?
Och för det tredje är den strida sanden högst
besvärlig att gräfva de nödvändiga lodräta graf-
varna uti, man må använda brädluckor huru
mycket som helst.
Jin annan gängse åsigt, att kyrkogårdar skola
omgjordas med alnshöga stenmurar, påminnande
om gammaldags fästningsmurar, är likaså oprak-
tisk som dess verkställande oskönt. Att ytter-
ligare fylla inom dessa inhägnader för att der-
igenom få åtminstone någon stenfri mull är
äfvenledes ett antiqueradt bruk, sedan man upp-
funnit dränering och rajolering.
Kyrkogårdar böra dercmot förläggas på en
vackert kuperad terräng, hvarest jordens beskaf-
fenhet tillåter en frodig vegetation att uppspira.
Jorden bör grunddikas på 3 alnars djup, hvar-
igenom den befrias ifrån den djupa käle, som
eljest försvårar grafvars gräfvande och låter ki-
storna tidtals stå i vatten. Hela jordmassan
bör genomgräfvas på 3 alnars djup för att
blifva lucker och all sten borttagas och använ-
das till gruuddikningen. Kyrkogården bör likna
en lustpark — öppen, fri och tillgänglig, och
endast inhägnas af en djup graf, som hindrar
kreatur att dit intränga; men på intet vilkor
stängas hvarken af murar eller staket, hvilka af
åverkare lika lätt öfverstigas, som de för den
fridsälle vandraren äro obehöfliga.
Kyrkogårdars areal bör, slutligen, vara så
stor tilltagen att förruttnelsen hinner fullstän-
digt försiggå innan ny begrafning får ifråga-
komma. K. I.