och nådde alltid sin höjd då någon af familjen
Kemble visade sig. Parketten öfvertog lednin-
gen af detta lung-krig; och i stället för att
sitta ner och höras på pjesen och förströ sig
med att stå under mellanakterna, såsom vanli-
gen brukas, stod parkettens publik oafbrutet
så länge ridån var uppe och roade sig med
att sitta under mellanakterna.
I andra akten kom man öfverens om att
vända ryggen åt mr Kemble, men nyfikenheten
förmådde snart vederbörande att göra frontför-
ändring. Oaktadt allt detta buller, som var
så öfverväldigande och oafbrutet, att icke ett
enda ord af pjesen kunde uppfattas ens af dem,
hvilka sutto scenen närmast, hafva vi aldrig
sett ett fullkomligare spel, än mr Kembles och
mrs Siddons?) var den aftonen. — — — —
Tumultet fortfor ända till efterpjesens slut, och
då den gröna ridån slutligen föll för sista gån-
gen, visade auditoriet (om man så kan kalla
en publik, som icke hörde något annat än sig
sjelf) hvarken någon lust att sluta med larmet
eller att lemna teatern. Om en stund visade
sig då på scenen messrs Read och Nares, tvenne
magistratspersoner från Bow-street, och gjorde
fåfänga försök att tilltala massan; en af desse
gentlemen tog fram upprorslagen, men han tilläts
icke att läsa upp den. De drogo sig tillbaka
under massans hånande rop af cInga magistrats-
personer! Ingen polisi
Ehuru spektaklet var slut klockan elfva; lyc-
kades man icke få salongen utrymd förrän kloc-
kan ett. Under fem följande aftnar var det
omöjligt att uppfatta en stafvelse af hvad som
sades på scenen och man inskränkte sig icke
till endast vokalt oljud, utan tog äfven instru-
menter till hjelp; teaterns missnöjda habituber
infunno sig nemligen hvarje afton beväpnade
med harskramlor, brandvakts-lurar, polis-pipor
o. d. Hvarje särskild individs uppgift tycktes
vara att öfverbjuda den andra i oväsen och
allas förenade bemödanden tycktes gå ut på att
förqväfva hvarje ord, som yttrades på scenen.
För att bereda ögat, såväl som örat någon för-
nöjelse hittade man på att exponera ett helt
system af plakater; dessa innehöllo i början
med stora bokstäfver orden aGamla priserna,
aIngen Kemble, cIngen Catalani; Inga abon-
nerade loger,, men bjödo sedan till att roa
åskådarne med små försök inom qvickhetens
och satirens område, hvilka likvist, för att göra
deras författare all rättvisa, alltid voro mycket
uddlösa. Då genom någon särdeles lycklig till-
fällighet; man lyckades få tyst i salongen sedan
ridån fallit, uppträdde vanligen en eller par af
de värsta skrikhalsarne och kommenterade in-
skrifterna på plakaten. Dessa föredrag åtfölj-
des af stormande bifall, såväl af dem, hvilka
hörde; som dem, hvilka icke hörde talaren:
Tredje aftonen framträdde mr Kemble på
scenen efter pjesens slut och lyckades verkli-
gen att inom en qvarts timma få så tyst i sa-
longen, att han blef i stånd att underrätta pu-
bliken att teaterns egare voro ifrige att göra
allt som stode i deras makt, för att gå allmän-
hetens önskningar till mötes, och att uttrycka
sin tacksamhet mot auditoriet för att det hade
gifvit honom tillfälle att fråga, hvari dessa önsk-
ningar månde bestå.
Nu brast oväsendet 1oss med fördubblad
styrka och m:r Kemble fann det ändamålslöst
att längre qvarblifva på scenen. Sedan det
värsta tumultet var öfver, kom publiken för en
gång på den iden att göra gemensam sak och
att hålla sig tyst medan en enda talare skulle
uppfordra m:r Kemble att träda fram igen. M:r
Kemble lydde och begärde att blifva underrät-
tad om publikens fordringar. Svaret blef: De
gamla prisernaa Man tillät honom om några
minuter att afgifva följande svar:
Mina damer! Mina herrar: Jag ber att åter få
framföra uttrycken af min tacksamhet för eder god-
het att skänka mig eder uppmärksamhet. Orsaken
till edert missnöje är, såvidt jag fattat rätt, den
förhöjning i biljettprisen, som egt rum. Under
drottning Annas regering var priset på parkett-
biljetterna tre shilling och på raderna är det. det-
samma nu, som för hundrade år sedan. Man har
påstått, att denna teaters inkomster skulle, utan
någon prisförhöjning, vara tillräckliga för att till-
försäkra egarne om en betydlig vinst. Jag försäk-
rar er på min heder, — och jag skulle icke vilja
låta en osanning komma öfver mina läppar för
värdet af hela denna teater, — (ljudliga applå-
der) att egarne under de sednaste tio åren icke
uppburit mer, än sex procent på sina pengar, —
pengar nedlagda i ett företag af så vansklig natur,
som detta. Öch denna omständighet oafsedd, väd-
jar jag till eder rättskänsla och eder opartiskhet
(och på denna publiks, på mitt fäderneslands rätts-
känsla, rättvisa och ädelmod vågar jag tryggt lita)
och ber att I måtten taga i betänkande den oer-
hörda summan af 150,000 pd st., som åtgått för att
uppbygga den vackraste teater i verlden, för att
inom dess väggar mottaga innevånare i verldens
hufvudstad! Men våra uppoffringar inskränka sig
icke endast härtill. Att underhålla en garderob,
2) Gamla priset på första radens loger.
2) Sångerskan madame Catalani var engagerad
att uppträda under säsongen, och troligen såg
man i det höga honorarium, hon betingat sig, en
medverkande orsak till prisstegringen.
3) Mrs Siddons var, att döma af bref och kriti-
ken från denna tid, en af de yppersta skådespe-