tat, icke till åren. Hans mannakraft var bru-
ten; några få minuter hade verkat årtiondens
verk. Hvarje muskel i hans förr så uttrycksfulla an-
site hade förlorat sin rörlighet. Till och med
Ellens moster och fostersyster kände medlidan-
de med honom; så hopplös var hans belägen-
het, der han stod framför dem en bild af hän-
svunnen lycka.
— Fröken Macnamara, sade han med ett lugn
sor ingaf förskräckelse, jag kan icke egna den så
förfärligt förorättade engeln en saknadens tår,
ty de källor, hvarur tårar flyta, hafva utsinat
hos mig. Men jag lofvar er hämnd — Tllens
mördare skall med sitt hjertblod, umgälla hen-
nes död! Detta är ett heligt löfte, tillade han
i högtidlig ton. Vid Gud, denne Gud, hvilkens
namn stjernorna prisa, hvilkens makt förkunnas
af thordönet och orkanen, svär jag att hämnas!
Och denna hämnd skall blifva lika fasaväckande
som FEllens fienders ondska, lika obarmhertig
och samvetslös som deras dåd. Jag berericke
om förlåtelse; ty ni kan icke annat än
förakta och förbanna den lättrogne dåre, som
låtit narra sig till att så grymt behandla den
han älskade så högt.
— Jag beklagar er, snyftade den gam-
Ja qvinnan; sorgen öfrer förlusten af Jl-
len har icke gjort mig känslolös för er gräns-
lösa smärta.
— Ellen bad för er och välsignade er i sin
dödsstund, utropade Katty. En engel måste
hafva hviskat i hennes öra, att ni snart skulle
återfå ert förnuft och finna, huru mycket ni
misstagit er; ty hon tviflade icke ett ögonblick
på er kärlek och dog i den fasta öfvertygelsen