Article Image
ega en ganskå betydlig fordran hos hr Rohde. Då målet påropades å 6:te afdelningen inställde sig vice häradshöfding L. Möller såsom ombud för käranden, och å svarandesidan tillstädeskom vice häradshöfding O. A. Beckman. Den förre inlemnade det mellan parterna upprättade kontrakt om Bockfoten, hvilket upplästes. Af dess innehåll hörde referenten ingenting annat, än att kontraktet skulle anses förfallet, i händelse krig, farsot eller hofsorg inträffade. Bröts kontraktet af annan anledning, skulle den vållande utbetala ett skadestånd af 4000 rdr. Hr Beckman bestred käromålet, förklarande de framställda anspråken oförsynta, samt påstod att hr Rohde för hvarje representation lemnat hr Jonas hans anpart, liksom redovisning. Hr Möller tyckte, att det var väl tidigt af hr Beckman, att tala om oförsynthet i det utvecklade skick saken ännu befann sig, hvartill hr Beckman genmälde, att han i så fall inskränkte sig till att benämna hr Jonas anspråk oriktiga. Båda parternas ombud begärde för öfrigt uppskof med målet, dock önskade hr Möller att nu få tvenne närvarande vitnen hörda, nemligen direktören för orkestern vid teatern i mantgen, hr Cederberg, samt förste fiolen, hr Samuel Levi, för att genom deras vitnesmål få styrkt det påstående, att hr Rohde skulle debiterat kostnaderna för orkestern till högre belopp än han utgifvit. Nämnde vitnen hördes och uppgåfvo, att orkestern för hvarje afton kostat 36 rdr, utom arfvodena till direktören, som haft 100 rdr, och de två första fiolerna, som hvardera haft omkring 125 rdr i månaden. Målet uppsköts härefter till annan dag, då hr Beckman skulle ingifva svaromål och aflemna den äskade redovisningen. (A. B.) Landsorten. Tredje akten 1 ett drama. Från Göteborg skrifves i går: Vi ha förut berättat hurusom hustru Nissen, hvilken misstänkes för medvetenhet af mordattentatet å konditor Nissen, för några veckor sedan jemte sin polska adoratör befunnit sig i Wenersborg, hvarifrån hon blifvit af Göteborgs polis spårad norrut. Hon blef slutligen fångad i Norge och med ångfartyget Excellensen Toll i går natt hitförd. Sedan hustru Nissen sålunda lyckligt och väl med poliskommissarien Kant såsom förkläde — sådane fruar kunna ibland behöfva förkläde — tillryggalagt resan hit från Norge, var hon i går inställd i rådhusrätten. Denna hade nemligen beslutat att hustru Nissen skulle inför domstolen inställas för att svara i den rättegång angående äktenskapsskillnad som hennes man konditor Nissen, mot henne väckt. För att delgifva henne stämningen hade polisöfverkonstapeln Zetterberg redan för någon tid sedan afrest till Kristiania, men dervid lärer han ha gått tillväga något för mycket å la russe, hvadan han i det fria Norge råkade ut för diverse obehagligheter. Han måste också resa tillbaka till Göteborg med oförrättadt ärende. Emellertid kom den intressanta mordhistorien emellan. Uppmärksamheten riktades nu allmännare än någonsin på det härstädes ovanliga fenomen som gått och gällt under benämningen fru Nissen. Polisen, som enligt gällande författningar ej bör mera känna hvad rådhusrätten har för sig än högra handen bör veta om hvad den venstra gör, fick nu skäl att blanda sig i saken. Resultatet blef också, att efter en liten Odysså, som till sin första ändpunkt hade Wenersborg, men som fortsattes till Kristiania, upphanns hon af kommissarien Kant och inträffade här i går på morgonen med ångf. Excellensen Toll. Vid rådhusrättens session i går upplästes för hustru Nissen de vittnesmål som under rättegången blifvit aflagda. Då mannens ändamål var att vinna äktenskapsskilnad på grund af otrohet, utgjorde dessa .vittnesmål stora skäl att gratulera honom, enär . väl knappt kejsarinnan Messalina gifvit sin höge make större skäl till missnöje än hustru Nissen gifvit sin. Att i tryck återgifva någon af de berättelser om fru Nissen, som vittnena haft det obehaget att afgifva, skulle vara omöjligt, och torde det derföre vara nog att säga det hustru N. förnekade alltsammans. Sedan hon, utan att dertill ega skäl, förklarat vittnena jäfviga, och hr Nissen yrkat, att ifall målet skulle uppskjutas hon måtte under tiden förvaras i cellfängelset, fingo parterna afträda, hvarefter domstolen afkunnade skiljsmessa emellan de båda makarne. —— — .— 2 222 LL, Yu. 2 ssnroeono)ssesssm

28 september 1866, sida 3

Thumbnail