- ——---2 22c TI —
den öfverklagade bestämmelsen, ehuru dikterad
af välmening i förening med menniskokänne-
dom, var dock under nuvarande lagförhållanden i
hög grad orättvis; men; som sagdt är, många
hafva, af hvad som förekommit under ofvan-
nämnda frågas behandling och i tidningarna re-
fererats, blifvit ledda till reflexioner öfver än-
damålsenllgheten af det nuvarande sättet att
tillsätta embets- och tjenstemän på lifstid, och
börjat finna, att det skulle medföra många och
stora fördelar för det allmänna. om en annan
princip blefve antagen.
Folkskollärarens samhällsställning är anspråks-
lös — må den alltid förblifva så! — hans lön
är obetydlig och kunde gerna ännu en gång
tåla vid en måttlig förhöjning; men han torde
dock i denna stund vara den,som har det stör-
sta inflytandet på vårt lands framtid. Att ega
en oduglig skollärare kan man gerna antaga
vara den största olycka, som kan träffa en
kommun, en olycka svårare än missvext eller
sjuklighet. Hvarje församling, som råkat i
denna olycka borde göra det till sin pligt, att,
kosta hvad det vill, befria sig från en person,
som icke kan annat än på ett eller annat sätt
åstadkomma skada. Genom en sådan princip,
som i Winslöf blifvit följd, skulle odugliga
skollärare blifva sällsynta eller rättare försvinna.
Den verkligt dugliga presten eger onekligen
mera inflytande på folket i sin församling än
någon annan och kan utöfva en välsignelser
bringande verksamhet; men den oduglige pre-
sten åstadkommer, enligt mitt och mångas för-
menande, mycket mindre ondt än en oduglig
skollärare. Den oduglige skolläraren lefver bland
folket och inverkar omedelbart på folkets barn,
de samme, som om några år blifva församlin-
gens familjfäder och familjmödrar; under det
att den odugliga presten är mera isolerad från
folket. Om det således för en församling icke
är så farligt att hafva en oduglig prest, så
torde det vara tungt nog att vara i saknad af
en duglig, och sådant skulle mera sällan in-
träffa om äfven prester blefve tillsatte på kor-
tare tid. Men hvad som gäller om skollärare
och prester, torde äfven gälla om de festa
andra embets- eller tjenstemän.