Embets- och tjenstemän på viss tid.
(Bref från Skåne.)
Reform och åter reform är dagens lösen.
Den ena reformen efter den andra genomdrif-
ves och ständigt uppdyka nya reformförslag. I
borgerliga kretsar härstädes har man på sista
tiden mycket talat om det önskvärda deri att
embets- och tjenstemän endast antagas för en
kortare tid, t; ex. fem år, i stället för på lifs-
tiden. Detta vore, enligt mångas förmenande;
ett säkert medel att förekomma uppkomsten af
en stark byråkrati. Man anser också, att de
sålunda tillsatta embets- och tjenstemännen ef-
ter all sannolikhet med större månhet; nog-
grannhet och samvetsgrannhet skulle uppfylla
sina åligganden. Dessa, i mångas tycke, rabu-
listiska funderingar hafva i sin första början
utgått från en kyrkans tjenare. I Winslöfs
församling, der den nitiske och frisinnade kon-
traktsprosten d:r C. Bergman är pastor, ordna-
des folkskolan före år 1842 så, att församlin-.
gen icke var bunden af nämnde års skollag.
På förslag af pastor stadgades i det för folk-
skolan uppgjorda reglementet, att skolläraren
endast skulle tillsättas för en tid af 5 årisen-
der. Efter som behofvet sådant påfordrat hafva
nya folkskolor tillkommit; så att församlingen
nu har fyra fasta folkskolor med examinerade
lärare; men den norm, som antogs vid skolans.
första uppkomst, har ända till sistförflutna året
opåtaldt blifvit följd, till församlingens stora
belåtenhet. De enda, som icke ansågo sig kunna
vara belåtna, voro församlingens skollärare, hvil-
ka, med rätta funno sig vara föremål för en
orättvisa, så mycket större, som inga andra,
vare sig skollärare eller andra i det allmännas
tjenst varande personer tillsättas på annat sätt
än på lifstiden. Tvenne af skollärarne togo
derföre mod till sig — det fordras verkligen
mod för skollärare att uppträda i domka-
pitlet mot sin församling och sin förman —
och ingingo till domkapitlet med anhållan att
bestämmelsen om deras antagande på fem år
måtte förklaras ogiltig. Pastor och försam-
lingen anförde i sin förklaring huru ändamåls-
enlig bestämmelsen visat sig, och anhöllo att
ifall domkapitlet funne densamma olaglig, den
ena af församlingens skolor måtte förklaras vara
den i lag föreskrifna och de öfriga privatsko-
lor, dem församlingen kunde förse med lärare
efter eget behag. Domkapitlet ansåg dock alla
fyra skolorna böra räknas till samma kategori och
läsareplatserne vid dem tillsättasiöfverensstämmel-
se med gällande lag, och högste domstolen, till
hvars pröfning frågan drogs, fann icke skäligt göra
ändring i domkapitlets utslag. Defyra skollärarne
hafva således fått samma rätt som hvarje annan
skollärare inom landet, och såvida är allt väl, ty