Fru du Barry blef icke tillsagd att åtfölja
honom:
Under sådana förbållanden borde klokheten
ha bjudit mätressen att gifva med sig, Om
hon endast beqvämat sig till att hos Ludvig
anhålla om fångarnes frigifning, bade allt varit
godt och väl. Hon hade derigenom visat, att
bon uppoffrade sina enskilda önskningar, för
att åstadkomraa sämja och endrägt inom den
kungliga familjen; och man skulle icka ha for-
drat mera af henne. Men så mycket förstånd
eller rättare så godt hjerta hade hon icke. Hon
var förblindad af sin stora makt oeh blef der-
före döf för sina vänners råd.
— Han kan icke lefva utan mig! utropade
hon, begagnande Ludvigs egna ord, hvilka prins
Soubise oförsigtigt nog omtalat för henne; min
seger är afgjord.
— Så länge konungen lefver, har ni säker-
ligen ingenting att frukta; anmärkte marskalkin-
nan de Mirepoix, men sedan, min sköna —
sedan?
Den tanklösa qvinnan tvekade för första gån-
gen. Detta enda ordet sedan förefoll henne
så förfärligt, att hon ryste.
— Har hi erhållit några underrättelser från
Trianon i dag? frågade hon:
— La Martiniere har blifvit efterskickad,
svarade hennes väninna med en betydelsefull
blick.
Då grefvinnan fick höra denna nyhet, intogs
hon af verklig oro. La Martiniere var kungl.
lifmedikus och Ludvig hyste för honom det
mest oinskränkta förtroende. Ingen enda af
de många mätresser, som fångat den svage