och i sin genre en af de värdefullaste på hela ex-
positionen. Tidemands stora taflor Björnjä-
garnes hemkomsta (JM 517), Katekisationenc
(M 514) och Haugianerne (M 513) äro
förut af alla konstälskare så väl kända; att vi
framför dem gerna kunna stanna i stum beun-
dran. De hafva för alltid grundlagt och stad-
fästat hr Tidemands rykte såsom Norges, att
icke säga nordens, förnämste figurmålare.
I cFanatikernek har hr T. gifvit oss en gri-
pande skildring af en läsareförsamling, hvars
religiösa svärmeri kommit till det rysliga sta-
dium, då förståndets ljus och sinnesfriden äro
på väg att gå förlorade i vansinnets och för
tviflans mörka natt. Hon gör ett söndersli-
tande intryck, denna tafla, och konstnären har
med skonlös natursanning framställt följderna
af det fanatiska läseriet samt entyp af dessa
kringvandrande gudsords-krämare, hvilka, med
fridens evangelium på läpparna, genom et torä-
sonligt uppträdande bringa qval och förtviflan
i så många menniskoboningar.
I Haugianerne har konstnären låtit oss blicka
in i en församling, som gör ett godt intryck
genom den sansade och fridfulla stämning, som
der råder. Såfattadt och utöfvadt blir det s.
k. däseriete en välsignelse, och det kan ej hel-
ler förnekas, att Haugianersekten i Norge haft
ett mycket stort och mycket gagneligt infly-
tande på landets lägre befolkning, hvars vilda
lynne och obändiga sinnesart den förmildrat och
förädlat. I Fanatikerne deremot får man se
den omedgörligaste af alla menskliga passioner
— den religiösa fanatismen — lössläppt bland
en församling äsarec, af hvilka knappt en
enda icke är angripen af andlig feber.
Hr Tidemand har på ett utmärkt sätt löst
sin uppgift i denna tafla att måla det rys-
värda: Uttrycken äro lefvande, och ypperligt
träffade. Se blott på predikanten, på den gamla
gumman och på den afdånade unga qvinnan!
Samma hopplösa, förtviflansfulla uttryck. Det
gör en riktigt godt att se in i barnets blida,
glada ansigte; — det väcker samma angenäma
känsla; som när man, lyckligt undkommen det
stormupprörda hafvet, lägger sig på säker an-
kargrund i den från böljornas vilda tummel af-
stängda hamnen:
oo Af hr Tidemands mindre taflor äro endast
två utställda: cRådgifverskanc (JP 520) samt
Morfadrens minnena (M 518): Den förra är
en af innerlighet och poesi doftande tafla, vid
hvilken man öfverraskad dröjer, tvekande hvil-
ketdera mest fordrar beundran, de lifslefvande,
karakteristiska figurerna, eller det varma; strå-
lande solljuset, som spelar in genom fönstret
och gör rummet så gladt och angenämt:
I Morfadrens minnena deremot synes oss
hufvudfiguren vara mindre lyckad, än förhållan-
det är med denne konstnärs figurer i allmän-
het: Man saknar här den kraft och saft i be-
handling och färg, som vanligtvis påträffas i
Tidemands arbeten: Den gamla rustningen
tillkännager visserligen; att man befinner sig
hos en veteran, men svårligen kan man i gub-
ben igenkänna den gamle krigaren; Gossen
deremot, som lyssnande hvilar sig mot gubbens
stol, synes oss, så att säga, vara ett äkta barn
af Tidemand; såväl hvad ansigtets uttryck be-
träffar, som figurens hela behandling i öfrigt:
aFiskrarne på sjöna är en af hr T:s bättre
arbeten: kraftiga och med mycken känsla ut-
förda; äkta nordiska typer får man der göra
bekantskap med; men landskapet; som professor
Gude målat; stämmer icke väl till dessa mäster-
liga figurer. Luften är för mycket grön för
att vara vacker, äfven om den skulle vara na-
tursann, hvilket vi dock betvifla, och de starkt
tegelfärgade molnen skada figurerna betydligt. —
Dylika fel träffar man ofta uti taflor, utförda
som denna af två konstnärer, och vi äro öfver-
tygade, att hade Tidemand sjelf målat land-
skapet till sina figurer; skulle taflan icke förlo-
rat derpå. .
Bland de norska figurmålarne fästa vi oss
för öfrigt vid hr C. Hansen; hvilkens Sweter-
besöka (JM 455) är en fint tecknad och om-
sorgsfullt utförd genretada. En annan af hr
Hansens taflor (JF 458) kallad cHusandaktc,
vitnar, oaktadt det mycket anspråkslösa moti-
vet, om stor talent hos denne unge konstnär.
Hr P. A; Arbos Valkyriac (M 359) är en
dugtigt målad tafla; som eger mycket lif och
rörelse, och hästen, så simpel och vanlig han
än ser ut; springer med fart fram ur duken,
oaktadt han har att bära på en mahn; som
tyckes kunna vara lagom börda åt två:
Fru Dietrichson har i sin tafla cOpheliac
(M 411) gifvit. ett icke vanligt prof på för-
måga i färgernas behandling: Figuren förråder
dock en ännu litet osäker hand och en något
för tung pensel.
Fru Möller, född Holmlund; har till exposi-
tionen lemnat 3 taflor, hvilka, ehuru något torra
i färgen; äro med talent utförda, isynnerhet
aTriona (JM 488) med dess klara solljus; och
Interiören från Ulriksdal (JE 487):
Af hr Karl J. Lorchs utställda taflor vilja
vi endast nämna cHemkomst från hummerfiskec
Er . nn AA - - oo