hade vidtagit sina försigtighetsmått och visste
väl att hvartenda ord som komme att yttras,
skulle blifva upprepadt för honom.
Ehuru fången, då hon blef varse sin lyckas
mördare, öfverhopade honom med smädelser och
bittra förebråelser, bibehöll hon dock midt un-
der sin vredeså pass stor själsnärvaro att hon
undvek hvarje anspelning på sina olyckskamra-
ter, fröken Macnamara och presten. Hon anade,
att hennes hämnd var beroende af hennes tyst-
låtenhbet; och Uiic som icke ett ögoublick tvif-
lat på sanningsenligheten af herr de Launys
uppgift, trodde fullt och fast att hon sedan ir-
ländarnes ankomst till fästningen lefvat skiljd
från alit umgänge med andra menniskor:
— Seså, var nu icke oförnuftig utropade han,
så snart det var honom möjligt att göra sig
hörd. Ni misskärner mig, då ni icke tror på
min kärlek, och isynnerhet då ni anklagar mig
för att hafva förorsakat er arrestering.
Lycille upprepade ordet ckärlek i hånfull
ion.
— Det finns en vida mäktigare person än
jag är, som ni uppretat genom er vägran att
utlemna de bevis ni har undangömt, ehuru ni
icke har den ringaste rättighet att behålla dem.
— Mitt deltagande i komplotten berättigar
mig att handla såsom jag gjort, anmärkte fången.
— Ni glömmer alt vi tala om konungens
favoritmätress, sade Ulic.
— Ni har förnedrat mig till denna förakt-
liga qvinnas like, svarade hans offer; och sedan
ni låtit kasta mig i denna dyrstra fängelsehåla,
kommer ni, såsom en feg usling, en hjertlös
bof, för att håna mig i mitt elände;