som mottog orderna och besörjde deras verkstäl-
lande.
oo Tillåt mig göra er uppmärksam på att
jag väntar, sade Ulic stolt:
— Jag ber tusen gånger om förlåtelse, sva-
rade embetsmannen med en bugning; men san-
nolikt är detta det första besök ni aflägger i
Bastiljen?
oo— Så är det.
— Jag tänkte det straxt; ni skulle nemli-
gen eljest icke varå okunnig om att vissa for-
mealiteter äro vanliga kär i fästningen, hvilka
sjelfva guvernören måste underkasta sig. Se-
kreteraren skall uppsätta en skrifvelse, hvari
tillåtelse att besöka fången meddelas er, och
denna skrifvelse skall undertecknas af mig.
— Allt detta behöfves ju icke, när ni sjelf
I följer med mig.
— Jag försäkrar er att, om denna fomalitet
ej iakttages, får icke ens jag tillträde till fån-
gen, och således ännu mindre ni; yttrade herr
de Launy småleende.
Man skickade efter sekreteraren och den
Et fullmakten skrefs. Tvifvelsutan var
I
detta icke nödvändigt; men så mycken tid
vanns derigenom, att den befallning, herr de
Launy i hemlighet meddelat de underordnade
tjenstemännen, hann utföras.
— Lemna mig, sade Ulic till sin ledsagare,
när denne pekade på dörren till den fuktiga
och mörka cell, i hvilken Lucille Chomont
knappt två minuter förut blifvit införd. Jag
vill tala med henne mellan fyra ögon:
Guvernören stannade och bugade sig med
en min, som antydde att han icke alls var an-
gelägen om att höra på deras samtal; Han