— Ni har en fånge, som heter Lucille Cho-
mont?
— Ja; jag kommer ihåg henne.
— Har hon varit i tillfälle att samtala med
fröken Macnamara eller någon af de personer
som åtfölja denna?
— Nej, visst icke, svarade herr de Launy;
som till Ulies harm fortfor att skrifva. Hon
I har sedan deras hitkomst blifvit hållen i en-
skild cell.
Ulic andades friare.
— Jag måste träffa henne; återtog han.
— Ingenting är lättare. Jag skall sjelf föl-
j ja er till henne, yttrade guvernören Jag har
endast ett par rader att tillägga och sedan är
min rapport färdig. Ursäkta mig; kapten Blake,
inom ett ögonblick står jag till er tjenst.
Han skret ytterligare några minuter.
— Auvdtligen utbrast han derefter och kasta-
de pennan ifrån sig.
— Fru du Barrys budbärare steg hastigt upp
från stolen, för att genast begifva sig till fån-
gen. Men herr de Launy låtsades icke märka
hans otålighet, utan lade papperet, hvarpå han
skrifvit, i bordslådan, samt sköt igen denna
två gånger.
Om Ulic Blakes egna onda tankar icke ta-
git hela hans uppmärksamhet i anspråk, skulle
han ha hört ett svagt ljud, liknande det som
uppkommer när man drager upp en klocka.
Förhållandet var att en inrättning fanns inom
bordet, hvarigenom guvernören vid de tillfällen,
då sådant var behöfligt, befordrade skriftliga
order till de underordnade tjensterännen.
I det rum, som låg under herr de Launys
skrifkabinett, befann sig beständigt en person,