följt af hvad jag omtalat. Er höga dotter,
som sett sin helgade fristad kränkt; har i säll-
skap med abbedissan och åtskilliga af Frank-
rikes ädlaste damer och fru de Marsan åter-
vändt till Versailles; De äro nu församlade i
kronprinsessans våning, erkebiskopen väntas i
hvarje ögonblick, hofvet befinner sig i största
spänning; alla afvakta med feberaktig otålig-
het upplösningen af allt detta:
— Vederstyggligt! mumlade Ludvig: Skan-
dalöst.
— Alldeles de ord som fru de Marsan ytt-
rade, sire.
— O, qvinnor; qvinnor! utropade den kung-
lige vällustingen med bitter ton, de bästa och
förståndigaste af dem skulle för att tillfreds-
ställa sin fåfänga vända upp och ned på ett
konungarike;: Jag vill ej se dem. Fru de
Marsan får ej tillträde. Begär hon audiens, så
säg att jag är sjuk. Skicka efter kansleren:
Nej, hon afskyr honom! Låt öfverhofpredikan-
ten komma hit, han är kardinal. Louise skall
lyssna till hans ord.
— Sire, anmärkte prinsen, kardinalen kan
ingenting göra här vid lag; saken kan endast
ställas till rätta genom ärkebiskopen af Paris.
Herr de Beaumont var vid den tidpunkt
som vi nu teckna innehafvare af ärkebiskopssto-
len; Han var en prelat, som med i högsta
grad oförvitliga seder förenade en stor karak-
tersfasthet, och visade sig sällan vid hofvet, der
hans närvaro var af den lättsinnige monarken
mera fruktad än fru de Marsans bitande tunga;
han visste att hennes anfall kunde pareras, ty
hon var passionerad spelare och girig; men er-
kebiskopen hade ingen svag sida.