den unge markisen af Harcourt, att de vänta tills konungen först sagt sin mening. Detta intall framkallade ett småleende på de församlade hofmännens läppar, då artvingen af den store kardinalens namn var lika mycket känd for sin slafviskhet som den utmärkte mannen, som fordom gaf detta namn sin glans, för sin sjelfständighet. Den nyss yttrade förmodan slog verkligen in: Soubise hade begifvit sig till konungens kabinett, ty då han var den förste adelsmannen i riket, var det hans privilegium att der inträda utan att förut anhålla om audiens. Ehuru prinsen nyss förklarat att man ej borde blanda sig uti saken, gjorde han likväl med afseende på sig sjelf ett undantag. Han hade under en lång följd af år haft obegränsadt tillträde till den gamle konungens person, och Ludvig tillät honom derföre att emellan fyra ögon få säga hvad han behagade, och fann ett visst nöje uti att lyssna till hans skarpa och bitande anmärkningar, hvaruti han alltid gisslade konungens svagheter. — Nu skall jag ändtligen få höra sanningen, utbrast konungen vid den gamle ädlingens inträde. Ända hittills har jag endast mötts af nedslagna ögon och bortvända blickar, liksom om rhan i Frankrike aldrig förr hört talas om ett lettre de cachet. Hvad har då händt? — Ingenting, sire, ingenting annat än hvad ni sjelf offentligen gifvit ert bifall — en småsak som ej bör förorsaka er minsta oro. Från hvarje annan persons läppar än talarens, skulle dessa ord hafva lugnat konungen, men han hade sig prinsens cyniska lynne alltför väl bekant för att låta sig narras af hans ord.