den unge markisen af Harcourt, att de vänta
tills konungen först sagt sin mening.
Detta intall framkallade ett småleende på de
församlade hofmännens läppar, då artvingen af
den store kardinalens namn var lika mycket
känd for sin slafviskhet som den utmärkte man-
nen, som fordom gaf detta namn sin glans, för
sin sjelfständighet.
Den nyss yttrade förmodan slog verkligen in:
Soubise hade begifvit sig till konungens kabi-
nett, ty då han var den förste adelsmannen i
riket, var det hans privilegium att der inträda
utan att förut anhålla om audiens.
Ehuru prinsen nyss förklarat att man ej borde
blanda sig uti saken, gjorde han likväl med
afseende på sig sjelf ett undantag. Han hade
under en lång följd af år haft obegränsadt till-
träde till den gamle konungens person, och
Ludvig tillät honom derföre att emellan fyra
ögon få säga hvad han behagade, och fann ett
visst nöje uti att lyssna till hans skarpa och
bitande anmärkningar, hvaruti han alltid giss-
lade konungens svagheter.
— Nu skall jag ändtligen få höra sanningen,
utbrast konungen vid den gamle ädlingens in-
träde. Ända hittills har jag endast mötts af
nedslagna ögon och bortvända blickar, liksom
om rhan i Frankrike aldrig förr hört talas om
ett lettre de cachet. Hvad har då händt?
— Ingenting, sire, ingenting annat än hvad
ni sjelf offentligen gifvit ert bifall — en små-
sak som ej bör förorsaka er minsta oro.
Från hvarje annan persons läppar än tala-
rens, skulle dessa ord hafva lugnat konungen,
men han hade sig prinsens cyniska lynne alltför
väl bekant för att låta sig narras af hans ord.