Sken och Verklighet. Roman af I. F. Smith (förf. till Dick Tarleton m. fl.) (Forts. fr. föreg. JF.) O konungaminne! Miss Macnamaras fader hade; med fara för sitt eget, räddat den kunglige talarens lif och likväl kunde Ludvig XV ej erinra sig hans barns namn! — Jag har redan sjelf gifvit det tillkänna, sade grefvinnan: — Personligen? frågade Ludvig: — Nej, genom Sartines; svarade favoriten: — Ni har gjort rätt; svarade konungen, och jag gillar fullkomligt ert handlingssätt. Jag vill icke tillåta äfven mina egna barn att förglömma den vördnad de äro mig skyldiga genom att förolämpa en person som är mig med rätta så dyrbar som ni. — FREgoist! sade favoriten för sig sjelf men tillade högt: — Ministern är förtviflad. — Och hvarföre då, ma belle? — Emedan kommissarien, svarade grefvinnan, arresterat de brottslige i Karmeliterklostret och fruktar att ers majestät skulle ogilla det nit han utvecklat i min sak; — Denna farhåga är öfverflödig: — Och ni vill. sjelf meddela den stackars mannen denna tröst? — Gerna: — Fru du Barry gaf med sin solfjäder verktyget för hennes hämnd tecken att nalkas och olisministern framträdde under djupa bugningar, liksom för att på en gång visa sin låga naturs smidighet och den ytterliga lätthet, hvar