derefter. Man må vara huru misstrogen som
helst, så måste man dock bli öfvertygad af så-
dana ovedersägliga bevis.
— Och Ellen?
— Spelade sitt köns roll — förklarade att
hon var oskyldig; ja hon gick ännu längre,
tillade han med ett bittert leende, hon låtsades
intagas af harm öfver mitt oförnuftiga, vilda
och ovärdiga beteende, såsom hon uttryckte sig.
Emellertid såg ni aldrig hennes ansigte yttra-
de fader Karoolan tankfull.
— Bah! utropade den unge mannen, det be-
höfdes ju icke. Förhållandet var i alla fall så
påtagligt att:::
Han fullbordade icke meningen: Hvad hans
åldrige vän angår, tycktes han försjunka i allt
djupare tankar.
— Dessa skäl; återtog Redmond efter en
stund, rättfärdiga mina försök att få barnet un-
danfördt till någon aflägsen ort der det kan
uppfostras i obemärkhet.
Endast derigenom torde den olyekan kunna
undvikas att en menniska, som har ett äkten-
skapsbrott att tacka för sin tillkomst och öfver
hvilken skam och förakt således ständigt kom-
mer att hvila, skall bära det hittills aktade,
fläckfria namnet ONeil;
— Barnet är ert, det tror jag fullt och fast
svarade presten. Redmond, jag vill icke döljs
för er att er berättelse har smärtat mig i hög
grad, utan att likväl öfvertyga mig, Hade n
sett hennes ansigte :::
— Den gode, har af naturliga skäl svår
för att tro det som är ondt; afbröt honom hans
fordne lärjunge:
oe Jag vet nog att det finns mera ondt än