gade sig ännu ödmjukare; än om hans maje-
stät sjelf kommit:
— Har hertiginnan de Beaufremont anländt?
frågade mätressen.
— För omkring en timma sedan; fru gref-
vinna, svarade den tilltalade;
— Ensam.
— Ensam, fru grefvinna.
Ett triumferande leende öfverfor den hjert-
lösa qvinnans anlete; det tillfredsställde hennes
fåfänga att en dam tillhörande den högsta ari-
stokratien i Frankrike hade gjort sig skyldig
till en osanning heldre än att utsätta sig för
hennes ovilja.
— Ni ser, min vackra vän, hviskade mar-
skalkinnan de Mirepoix att ingen kan mot-
stå er.
Glad öfver att ha beröfvat den stolta irländ-
skan ett tillfälle att bli presenterad för Ludvig;
inträdde fru du Barry i mottagningsrummen.
— Stubb den tredjes (så- kallade Fredrik den
store grefvinnan) regering varar länge, anmärkte
en af officerarne.
— Hon kommer att styra så länge Lud-
vig lefver, svarade hertig dAiguillon. Konun-
gen värderar numera högst att få tillbringa
lugna dagar, så att något mätressombyte lä-
rer väl ej blifva utaf:
Till de samtalandes stora förvåning nalkades
två fruntimmer, åtföljda af en enda betjent.
Det ena bar djup sorgdrägt, det andra var klädt
såsom en Karmeliter-nunna och hade slöjan
nedfälld öfver ansigtet: N
— Om ni låter dem passera, hviskade Ulic
Blake; som igenkände fröken Macnamara; blir
mätressen er dödliga fiende;