Sken och Verklighet, Roman at J. F. Smith (förf. till Dick Tarleton m. fl.) (Forts. fr. föreg. Af.) — Lemna mig, sade Ephraim i tvär ton. Jag nödgas ensam och utan någons hjelp bekämpa den fara, som hotar mig .:: — Jag kan icke, då jag derigenom måste bereda andra menniskor bekymmer och nöd. :: — Lemna mig, har jag sagt dig, återtog gubben; i det han pekade på dörren: Jag har mycket nog ändå som plågar mig, utan att besväras af ett olydigt barns närvaro. Hans dotter begaf sig från fängelset till sin moster, Sara Geldarts boning: Hennes sinne var, såsom man väl kan förstå, mycket betryckt. Då hon inträdde i sin sårade kusins kammare, fann hon Hanna sitta vid hans bädd och samtala med honom. Den lilla qväkerskan rodnade, då hon blef henne varse och ämnade gå ut ur rummet: — Stanna qvar, sade Ruth vänligt; min ankomst bör icke jaga bort dig. Ruben fästade sina blickar på henne oeh smålog. — Vill du vara hos mig en stund? frågade han: — Nej, icke nu, genmälde hon. Jag måste skynda hem till min fars hus; ty jag har myceket att tänka på och uträtta: — Men du kommer väl tillbaka? sade den unge mannen,