Sken och Verklighet,
Roman at J. F. Smith (förf. till Dick Tarleton m. fl.)
(Forts. fr. föreg. Af.)
— Lemna mig, sade Ephraim i tvär ton. Jag
nödgas ensam och utan någons hjelp bekämpa
den fara, som hotar mig .::
— Jag kan icke, då jag derigenom måste
bereda andra menniskor bekymmer och nöd. ::
— Lemna mig, har jag sagt dig, återtog
gubben; i det han pekade på dörren: Jag
har mycket nog ändå som plågar mig, utan att
besväras af ett olydigt barns närvaro.
Hans dotter begaf sig från fängelset till sin
moster, Sara Geldarts boning: Hennes sinne var,
såsom man väl kan förstå, mycket betryckt.
Då hon inträdde i sin sårade kusins kammare,
fann hon Hanna sitta vid hans bädd och sam-
tala med honom. Den lilla qväkerskan rodnade,
då hon blef henne varse och ämnade gå ut ur
rummet:
— Stanna qvar, sade Ruth vänligt; min an-
komst bör icke jaga bort dig.
Ruben fästade sina blickar på henne oeh
smålog.
— Vill du vara hos mig en stund? frågade
han:
— Nej, icke nu, genmälde hon. Jag måste
skynda hem till min fars hus; ty jag har myce-
ket att tänka på och uträtta:
— Men du kommer väl tillbaka? sade den
unge mannen,