Båtsmännen voro synnerligen upplifvade och
ifriga:
Till all lycka blef vinden småningom starkare,
hvilket hade till följd att Kungsfogelns fart
oupphörligen ökades. Naturligtvis var förhål-
landet detsamma med Delfinen, men denne seg-
lade sämre. Nog af, för hvarje minut som
gick minskades afståndet mellan de båda far-
tygen. i
Jorrocks insåg att det icke kunde dröja läng-
re än en timma, innan de skulle vara upphun-
na och föreslog derföre användandet af drufha-
gel, på det att så många man som möjligt af
kutterns besättning måtte stupa innan sjelfva
sammandrabbningen begynnte:
Joe Kerl ville göra invändningar, men vid
första ord han yttrade, fick han ett slag i
hufvudet, så att han mistade sansen och föll
omkull på däcket.
Hans kompanjon hade i förargelsen tilldelat
honom detta slag med en bösskolf, utan att
anaatt han derigenom räddade honom från galgen.
— De skjuta med skrot, herr löjtnant, an-
märkte Wilson, den yngste båtsmannen om-
bord på kuttern;
— Ja, jag vet det, genmälde Elvey:
— Jag tycker det skulle vara nöjsamt att
ge dem en::.
Ett nytt skott från Delfinen betog gossen
förmåga att fullfölja meningen till slut. Han
nedföll död på den plats der han straxt förut
stått så glad och liflig.
Omsider nalkades vedergällningens stund.
Kungsfogeln befann sig sida vid sida med Del-
finen; Jorrocks ville sätta eld på fartyget, men
besättningen hindradehonom från att utföra sin af-