sett oss böra fästa folkets uppmärksamhet, som
den nyligen kungjorda utnämningen af lands-
tingens ordförande ingifver oss stor farhåga
för beskaffenheten af de blifvande valen till
riksdagens första kammare. Att i en folk re-
presentation, såsom landstinget är, till ordföran-
de förordna en konungamaktens förtroende-em-
betsman, hvilken folket icke valt, :r i hög grad
orimligt. Och denna orimlighet når sin höjd,
då man ser, att till ordförande i landstingen
blifvit förordnade sådana landshö dingar, som
grefvarne Lagerbjelke, Eric Sparre och Lilje-
crauts samt baron Åkerhjelm, af hvilka alla
ingen är folklig, utan högst aristokratiskt och
byråkratiskt sinnad och de två sistnämnde a
hela landet kände såsom mycket svaga i alla
de stycken, som till deras embeten höra. Stats-
rådet Lagerstråle, — han som satt på riddarhuset
under den sista riksdagen, men idke yttrade ett
ord till fördel för den nya riksdagsordningens
antagande, — bar genom denna utnäraning så
komplett visat, hvad han rätteligen förerisköl
den, att man omöjligen kan misstaga sig derom.
Vi äro honom derföre tack skyldige på det
sätt, att han, genom samma utnämning, visat
äfven de blindaste den oafvisliga nödvändighe-
ten af en verklig stormlöpning vid nästa riks-
dag emot förordningen om landsting, i sådan
riktning, att rättigheten att tillsitta ordföran-
der i landsiingen må blifva konungamakten
fråntagen och öfverlemnad åt folket sjelft genom
deras landstingsmän, hvilket ock är det enda
förnuftiga och rätta.
En gammal man och sann patriot.