sett oss böra fästa folkets uppmärksamhet, som den nyligen kungjorda utnämningen af landstingens ordförande ingifver oss stor farhåga för beskaffenheten af de blifvande valen till riksdagens första kammare. Att i en folk representation, såsom landstinget är, till ordförande förordna en konungamaktens förtroende-embetsman, hvilken folket icke valt, :r i hög grad orimligt. Och denna orimlighet når sin höjd, då man ser, att till ordförande i landstingen blifvit förordnade sådana landshö dingar, som grefvarne Lagerbjelke, Eric Sparre och Liljecrauts samt baron Åkerhjelm, af hvilka alla ingen är folklig, utan högst aristokratiskt och byråkratiskt sinnad och de två sistnämnde a hela landet kände såsom mycket svaga i alla de stycken, som till deras embeten höra. Statsrådet Lagerstråle, — han som satt på riddarhuset under den sista riksdagen, men idke yttrade ett ord till fördel för den nya riksdagsordningens antagande, — bar genom denna utnäraning så komplett visat, hvad han rätteligen förerisköl den, att man omöjligen kan misstaga sig derom. Vi äro honom derföre tack skyldige på det sätt, att han, genom samma utnämning, visat äfven de blindaste den oafvisliga nödvändigheten af en verklig stormlöpning vid nästa riksdag emot förordningen om landsting, i sådan riktning, att rättigheten att tillsitta ordförander i landsiingen må blifva konungamakten fråntagen och öfverlemnad åt folket sjelft genom deras landstingsmän, hvilket ock är det enda förnuftiga och rätta. En gammal man och sann patriot.