ståndet. Och han måste ha varit tokig, tillade
hon, för att kunna tvifla på hennes dygd.
— Den döda må hafva förlåtit honom, sade
mostern i högtidlig ton, men de som lefva bö-
ra icke göra det. Jag vill i hela franska hof-
vets närvaro säga honom att han är en förakt-
lig baktalare, en feg stackare utan mod och
hederskänsla!
Detta var icke en tom hotelse, såsom våra
läsare formodligen antaga. Lord Murlough, frö-
ken Macnamaras far, hade likasom många an-
dra förnäma Trländare gjort tjenst 1 franska
armen, hvadan hans dotter blifvit uppfostrad
och varit bosatt i Frankrike till dess han dog.
Den ädle lorden hade vid något tillfälle räd-
dat Ludvig den XV:s lif, och denne hade vi-
sat honom sin erkänsla, genom att taga Helge
Ands-ordens tecken från sitt eget bröst och
fästa det på hans. Detta dyrbara vedermäle
af kunglig bevågenhet förvarades af hans dotter.
Hon hade kunnat bespara sig många bekym-
mer genom att försälja detta med juveler be-
satta kors, men hon värderade det allför högt
för att vilja lemna det ifrån sig.
— För all del res icke till Frankrike, ers
nåd, ropade Katty, som ryste vid blotta tanken
på en sådan färd. Hu! det är ett otrefiigt
land, icke alls likt Irland ...ehuru varma hjer-
tan klappa äfven der, tillade hon. Det är
bättre att vaka öfver den lille gossen, så att
icke hans far röfvar bort honom. Han kom-
mer att förfölja honom öfverallt, jag känner
det på mig...och hvad vill ni göra i händel-
se han upprepar sina törsök?
— Göra! utbrast fröken Macnamara med
stolthet; Låt den uslingen sätta sin fot på