Dessa förtroende och hof-embetsmän repre-
sentera konungamakten och ,böra för den skull
icke användas till representanter för fol-
ket. De siå till konungamakten i ett så in-
timt förrhållande, att de kunna af densamma
afsättas utan föregående ransakning och dom,
- ja, utan uppgifvande af något annat skäl,
än att de icke mera hafva konungamaktens för-
troende;
Många af dessa mäns ekonomiska välfärd
och allas anseende i det allmänna äro följakt-
ligen beroerde af konungamaktens gunst och nåd.
Men när så är, så kunna de omöjligen vara
sjelfständiga representanter för folket.
Låtom oss blott tänka på anslagen till 1:a huf-
vudtiteln, innefattande aflöningen till konungen
och det underhåll, som folket skänker hans drott-
ning, moder och syskon. Det är en besynnerlig
titelb, den der, ty den är såsom ett kolossalt
odjur, hvilket aldrig blifver mätt, utan bestän-
digt kräfver allt större och större underhåll.
Tänkom oss, att det i nåder äskas, såsom vid
den sednaste riksdagen skedde, 170,000 rår till
förhöjning af konungens aflöning och 100,000
rdr till drottningens tvättstuga, fatebur kallad.
Huru skall väl herr grefve Eric Sparre, som
bättre än de flesta känner penningens värde
och genom kenungens nåd både har mycket
stora inkomster såsom landshöfding i Elfsborgs
län, samt den äran att räkna sin fru, grefvin-
nan Ottiliana Sparre bland drottningens stats-
fruar, — huru skall väl han kunna vägra of-
vannämnda anslag aj folkets medel till konun-
gen och till drottningens fatebur? Eller huru
skall en sådan vägran kunna göras af friherre
Didrik Gillis Bildt, som är konungens gunst-
ling och allenast genom hans nåd blifvit och
kan förblifva öfverståthållare med en årlig in-
komst af omkring 20,000 rdr, bostället inbe-
räknadt? Eller tänkom oss, att det i nåder
äskas 30,000 rdr årl till underbåll af barnen af
Prins Oscar, som är chef för lifgardes-brigaden.
Huru skall väl hans närmaste man, chefen för
lifgardet till bast, grefve Magnus Björnstierna,
hvars riksdagsmanna-kandidatur Aftonbladet så
vackert rekommenderar, kunna vägra nämnda
30,000 rdr? Han skall icke kuuna göra
det. Han skall säga för sig sjelf: det är
blott simplare folk, de som hafva mixdre
inkomster, hvilka jå egen bekostnad uppfostra
sina barn, och han skall säga högt, att åt ko-
nung Oscars barn äskades och ficks just 30,000
rdr årligen. Hvad är då rimligare än det, att
Prins Oscars barn få samma belopp? De äro
ju nästan lika många, som konungens voro,
och nu äro tiderna svårare än då;
Låtom oss slutligen äfven betänka att, om
det är en sanning, att konungens embetsmän i
allmänhet äro lågt aflönade, så hafva de icke
råd, att uppehålla: sig vid rikedagarne, minst i
första kammaren, der de icke få någon aflö-
ning, eburu tjenstgöringen skall fortgå i 9 år,
åtminstone 4 månader hvarje år samt således
på det hela minst 36 månader eller 3 hela år,
och icke heller några resepenningar, ehuru de
måste göra inalles 18 resor emellan hufvudsta-
den och hemvistet. Uuder sådana, för lågt
aflönade embetsmän ruinerande, förhållanden,
låter det ganska väl tinka sig, att, om de
mottaga det lönlösa uppdraget, hvilket det står
dem fullkomligt fritt att afsäga sig, så mottaga
de detsamma för att af konungamakten, för
densamma gjorda .tjenster, helst i anslagsväg
på folkets bekostnad, vinna bättre embeten och
aflöningsvilkor. Men sådana lycksökare, af
hvilka många funnits på de fordna riksdagarne,
duga alldeles icke till representanter för det
skattdragande folket. Biifva de likväl valde, så
har folket gjort ris åt sin egen rygg. Men det
bör komma ihåg två sanningar: den ena, att
man ej skall fresta någon öfver sin förmågan;
den andra: att intet öfvergår i fintlighet det
snillet magen.
Folket bör äfven komma ihåg, att staten
måste betala både arfvode med 1,200 rdr för
hvarje riksdag till den embetsman, som blifver
riksdagsman i andra kammaren, ehuru han får
behålla sin lön såsom embetsmar utan förminsk-
ning, och jemväl arfvode till den, som förord-
nas att sköta embetsmannens tjenst, under det
han sitter i kammaren, hvadan en sådan riks-
dagsman kommer att kosta staten, det vill säga
folket, dubbelt så mycket som en annan.
I 2