Dessa förtroende och hof-embetsmän representera konungamakten och ,böra för den skull icke användas till representanter för folket. De siå till konungamakten i ett så intimt förrhållande, att de kunna af densamma afsättas utan föregående ransakning och dom, ja, utan uppgifvande af något annat skäl, än att de icke mera hafva konungamaktens förtroende; Många af dessa mäns ekonomiska välfärd och allas anseende i det allmänna äro följaktligen beroerde af konungamaktens gunst och nåd. Men när så är, så kunna de omöjligen vara sjelfständiga representanter för folket. Låtom oss blott tänka på anslagen till 1:a hufvudtiteln, innefattande aflöningen till konungen och det underhåll, som folket skänker hans drottning, moder och syskon. Det är en besynnerlig titelb, den der, ty den är såsom ett kolossalt odjur, hvilket aldrig blifver mätt, utan beständigt kräfver allt större och större underhåll. Tänkom oss, att det i nåder äskas, såsom vid den sednaste riksdagen skedde, 170,000 rår till förhöjning af konungens aflöning och 100,000 rdr till drottningens tvättstuga, fatebur kallad. Huru skall väl herr grefve Eric Sparre, som bättre än de flesta känner penningens värde och genom kenungens nåd både har mycket stora inkomster såsom landshöfding i Elfsborgs län, samt den äran att räkna sin fru, grefvinnan Ottiliana Sparre bland drottningens statsfruar, — huru skall väl han kunna vägra ofvannämnda anslag aj folkets medel till konungen och till drottningens fatebur? Eller huru skall en sådan vägran kunna göras af friherre Didrik Gillis Bildt, som är konungens gunstling och allenast genom hans nåd blifvit och kan förblifva öfverståthållare med en årlig inkomst af omkring 20,000 rdr, bostället inberäknadt? Eller tänkom oss, att det i nåder äskas 30,000 rdr årl till underbåll af barnen af Prins Oscar, som är chef för lifgardes-brigaden. Huru skall väl hans närmaste man, chefen för lifgardet till bast, grefve Magnus Björnstierna, hvars riksdagsmanna-kandidatur Aftonbladet så vackert rekommenderar, kunna vägra nämnda 30,000 rdr? Han skall icke kuuna göra det. Han skall säga för sig sjelf: det är blott simplare folk, de som hafva mixdre inkomster, hvilka jå egen bekostnad uppfostra sina barn, och han skall säga högt, att åt konung Oscars barn äskades och ficks just 30,000 rdr årligen. Hvad är då rimligare än det, att Prins Oscars barn få samma belopp? De äro ju nästan lika många, som konungens voro, och nu äro tiderna svårare än då; Låtom oss slutligen äfven betänka att, om det är en sanning, att konungens embetsmän i allmänhet äro lågt aflönade, så hafva de icke råd, att uppehålla: sig vid rikedagarne, minst i första kammaren, der de icke få någon aflöning, eburu tjenstgöringen skall fortgå i 9 år, åtminstone 4 månader hvarje år samt således på det hela minst 36 månader eller 3 hela år, och icke heller några resepenningar, ehuru de måste göra inalles 18 resor emellan hufvudstaden och hemvistet. Uuder sådana, för lågt aflönade embetsmän ruinerande, förhållanden, låter det ganska väl tinka sig, att, om de mottaga det lönlösa uppdraget, hvilket det står dem fullkomligt fritt att afsäga sig, så mottaga de detsamma för att af konungamakten, för densamma gjorda .tjenster, helst i anslagsväg på folkets bekostnad, vinna bättre embeten och aflöningsvilkor. Men sådana lycksökare, af hvilka många funnits på de fordna riksdagarne, duga alldeles icke till representanter för det skattdragande folket. Biifva de likväl valde, så har folket gjort ris åt sin egen rygg. Men det bör komma ihåg två sanningar: den ena, att man ej skall fresta någon öfver sin förmågan; den andra: att intet öfvergår i fintlighet det snillet magen. Folket bör äfven komma ihåg, att staten måste betala både arfvode med 1,200 rdr för hvarje riksdag till den embetsman, som blifver riksdagsman i andra kammaren, ehuru han får behålla sin lön såsom embetsmar utan förminskning, och jemväl arfvode till den, som förordnas att sköta embetsmannens tjenst, under det han sitter i kammaren, hvadan en sådan riksdagsman kommer att kosta staten, det vill säga folket, dubbelt så mycket som en annan. I 2