ni lofvade, tillade han vill jag icke afsäga mig,
ty hvarje menniska är i behof af förböner hos
vår evige fader i bimmelen...Det är jag som
slädjas öfver att ha sammanträffat med
er... Ar detta er väninnas barn? tillade han, i
det han såg på den börda, hon höll sluten i
sina armar.
Katty vek undan schalen och lät honom be-
trakta det sofvande barnets anletsdrag.
— Det är en präktig pojke, ser jag, yttrade
fader Mac Mahon, efter att ett par sekunder
ha beskådat den lille. Det syns, han tillhör
den gamla stammen — är en verklig ONeil.
— Och en S:t Clair, tillade amman med
stolthet.
— De äro normander min fru, svarade fader
Mac Mabon, och kommo till Irland med den
normandiske kungen. Atterna S:t Clair och
ONeil kunna icke mera liknas vid hvarandra
än en svamp och en ek.
— Kan så vara, genmälde Katty.
Hon hade för mycket låg tanke om sitt eget
omdöme, för att vilja opponera sig mot en
person, som i många afseenden var henne öf-
verlägsen.
— Ers ärevördighet, tillade hon derefter, vet
bättre än jag hur det förhåller sig med dessa
familjer. Men vi okunniga menniskor, som bo
i Galway-trakten, ba alltid ansett namnet S:t
Clair vara ett bland de ädlaste.
Många af våra läsare torde anse Kattyssam-
mantröffande med en irländsk prest på lands-
bygåen i Frankrike vara en temligen osanno
lik tilldragelse; så är dock ej förhållandet. Före
1793 års revolution var det icke alls ovanligt
alt irländare, isynnerhet prester , flyttade öfver