det Katty var bans landsmanninna och avt för-
synen fört dem tillsammans.
Under vägen till Gravelines, berättade flyk-
tipgen sina äfventyr för fader Mac Mahon —
så hette den välvillige presten. Han åhörde
henne uppmärksamt, och så ofta något tvifvel
om hennes sannfärdighet uppstod hos honom,
försvann det genast, då han kastade en blick
på hennes ärliga ansigte. Så osannolika till-
dragelser hon än hade att förtälja, trodde han
henne ful!lkomligt.
Katty upplyste att hou icke befann sig i
timlig nöd, och att det hon behöfde var en
vän, som ville bjelpa henne med goda råd.
Hon hade icke ett ögonblick tviflat på Guds
nådiga bistånd, och han hade nu sändt henne
den beskyddare; hon längtat efter.
-— Fru Cassiday, sade kyrkoherden, sedan
hon tystnat, er berättelse är mycket sällsam,
men jag tror dock att den är sann. Jag tänk-
te straxt erbjuda er att vistas någon tidi prest-
gården, dermin faster Brita Mac Mahon skulle ha
muntrat er så godt hon förmår, stackars gum-
ma. Men nu finner jag, att ni icke utan fara
kan uppehålla er i en fattig sockenprests oan-
senliga boning. Följ mig till staden, skall jag
laga att ni blir mottagen hos någon som kan
skydda er bättre än jag.
— Himlen belöne er för er godhet, ärevör
dige herr kyrkoherde, genmälde Katty. Jeg
kan icke säga mera, ty jag eger ej förmåga
att med ord uttrycka hvad mitt hjerta käön-
ner, : . men jag skall bedja för er.
-— Tyst, tyst! föll henne presten i talet, jag
vill icke bli berömd för det lilla goda jag gör,
ty jag borde göra mycket mera... Men hvad