Den var henne väl bekant; hon hade hört den
sjungas mången gång i sitt hemland.
Efter en stund höjde han rösten, och hon
kände då äfven igen orden. Något misstag
var icke längre möjligt.
aJa, du var skön att skåda,
Att minnas dig är skönt.
Ack! Ack!
Till pastorns stora förvåning instämde Katty,
som han trott vara stum, i sången:
rOch ömt vi älskat båda!
Nu dödens frid du rönt.
Ack! Ack!
— Ni är irländska, utropade presten med
ett uttal, som man icke hör annorstädes än
vid Sbanons stränder.
— Och är ers ärevördighet från Irland? frå-
gade flyktingen, öfvermåttan glad.
— Om jag är från Irland, det var en fråga
det! genmälde presten öfverraskad. Hvarifrån
skulle jag annars vara? Men hvem ärni! Hvad
förer er till dessa trakter? Jag tyckte straxt,
då jag fick se er, att det var någonting i
era ögon, som påminde om vårt kära hemland.
De häpna qvinnorna, som fullt och fast
voro öfvertygade om att deras kyrkoherde och
den frimmande qvinnan! talade latin, gjorde
andäktigt korstecknet. Och en, som var vid-
skepligare än de andra, frågade själasörjaren
om det. blifvit dem förunnadt att bevitna ett
underverk:
— Denne prest var allför uppriktig och sannt
religiös för att på minsta sätt vilja gifva stöd
åt den enfaldiga qvinnans på öfvertro grundade
förmodan. Han skyndade derföre att förklara