Men så snart misstanken om att så var för-
byttes till visshet, gåfvo de genom höga rop
sin tillfredsställelse tillkänna, och i stället för
att forisätta vägen till skolan, vände do flesta
om och bildade en procession som följde herr-
skapet Bumps. i
Några, som voro ännu dristigare, gingo in i
fängelset och blefvo der varse Jakobs staf och
hatt.
Poliskonstaplarne läto de två fångarne lång-
samt passera hela byn, utan att, med billigt af-
seende på deras embetsbröders kränkta värdig-
het och den svåra bedröfvelse han för tillfället
erfor, söka stäfja stolbarnens okynne.
Bumps kunde alwig glömma de förfärliga
qval han utstod på denna enda timma; han
kände att hans moraliska makt öfver byns in-
vånare var bruten. ij
En liten pojke, icke mera än tio år gammal,
hade fått tag uti hans hatt — med guldgalo-
nerna på, hvars åsyn förut kunnat skrämma en hel
skara smågossar från kyrkogården -— och bar
den i triumf framför honom.
Fru Bumps gick efter sin man vredgad, ur-
sinnig, rasande — ja språket har ej ord som
kunna gifva ett sannt begrepp om hennes sin-
nesstämning: .
I alla fönster och dörrar stodo menniskor
som med nyfikna blickar betraktade tåget. Ena
jordbäfuing skulle icke ha gjort större effekt på
de hederliga Plaxtedboarne.
En hop äldre personer följde efter barnska-
ran; några skrattande andra pekande på fångarne.
Bumps värdighet öfvergaf honom icke i detta
förnedringstillstånd, han gick med högtidliga
steg och andäktig min, efter allt utseende bä-