— Ja.
— Och tillbjelp?
— Ja; svarade den unga flickan med stadig
och lugn röst:
Ephraim glömde sig ända derhän att han
lär en svordom undfalla sig, något oerhördt
bland qväkare.
— Du har plundrat mig, utropade han.
Du har beröfvat mig en vinst, som skulle ha
kunnat ersätta de många förluster, jag lidit på
den sista tiden.
— Jag har hindrat dig ifrån att sälja för
guld tvänne värnlösa varelser, sade hans dot-
ter. Denna stackars qvinna trodde på din he-
der, och henne rzille du förråda. Jag har räd-
dat dig från att begå en sådan nedrighet..
Skall då aldrig din själ blifva befriad från den
afgrundsande som beherrskar den, skall du lefva
och dö såsom en slaf af passionen?
Den girige guoben var för tillfället vid allt-
för dåligt lynne, för att kunna med tålamod
åhöra sin exemplariska dotters förmaningar.
Han tyckte det vara i högsta grad opassande
af henne att upphäfva sig till domare öfver
hans handlingar.
— Vanartiga barn! utbrast han och fattade
hårdt hennes arm. Säg, åt hvad håll hon
fiytt!... Svara mig, om du vill hoppas någon-
sin vinna min förlåtelse. :. Hon har ännu icke
kunnat hinna långt, och det är troligen ej för
sent att följa efter henne.
Ruth iakttog tystnad:
— Svara mig, fortfor Ephraim. Du vet sä-
kerligen icke, att detta tilltag af dig kostar
mig minst två hundra guineer.... Önskar du
s din stackars far bragt till tiggarstafven? ses