— Ja. — Och tillbjelp? — Ja; svarade den unga flickan med stadig och lugn röst: Ephraim glömde sig ända derhän att han lär en svordom undfalla sig, något oerhördt bland qväkare. — Du har plundrat mig, utropade han. Du har beröfvat mig en vinst, som skulle ha kunnat ersätta de många förluster, jag lidit på den sista tiden. — Jag har hindrat dig ifrån att sälja för guld tvänne värnlösa varelser, sade hans dotter. Denna stackars qvinna trodde på din heder, och henne rzille du förråda. Jag har räddat dig från att begå en sådan nedrighet.. Skall då aldrig din själ blifva befriad från den afgrundsande som beherrskar den, skall du lefva och dö såsom en slaf af passionen? Den girige guoben var för tillfället vid alltför dåligt lynne, för att kunna med tålamod åhöra sin exemplariska dotters förmaningar. Han tyckte det vara i högsta grad opassande af henne att upphäfva sig till domare öfver hans handlingar. — Vanartiga barn! utbrast han och fattade hårdt hennes arm. Säg, åt hvad håll hon fiytt!... Svara mig, om du vill hoppas någonsin vinna min förlåtelse. :. Hon har ännu icke kunnat hinna långt, och det är troligen ej för sent att följa efter henne. Ruth iakttog tystnad: — Svara mig, fortfor Ephraim. Du vet säkerligen icke, att detta tilltag af dig kostar mig minst två hundra guineer.... Önskar du s din stackars far bragt till tiggarstafven? ses