Var aen gamla goda tiden så god? Ett bidrag till frågans besvarande. Hvar och en som läst Andersens sagor erinrar sig säkert det tappra justitierådet Knap i aLyckans Galoscher,, hvilken råkade i så mån ga vidlyftigheter genom påståendet att just kung Hans tid var den herrligaste och lyckligaste. Det är en äkta humoristisk bild, utkastad i några få pittoreska drag, men dess bästa egenskap är dock att den är så sann — justitierådet Knap har bröder och systrar till öfverflöd. MHvart ögonblick får man under det dagliga lifvet höra talas om den gamla goda tidens, då allting var bättre och fullkomligare, i politik och esthetik, i sociala och ekonomiska förhållanden; till !och med klimatet befinner sig, enligt mångas åsigt; på en bedröflig återgång. Vanligen är det omöjligt att öfvertyga vederbörande att den skenbara försämringen endast beror på en annan färg i de glasögon, hvarigenom de betrakta verlden, men icke på dess egen natur; och händer det någon enda gång att en smula sanning finnes i klagolåten öfver det närvarande, så bidrager det också i mångas ögon att ge fart åt en mängd obefogade anfall. Detta lofprisande af fordna tider är både förargligt och skadligt, och det måste derföre betraktas som en verklig förtjenst, om någon åtager sig atv förse annorlunda tänkande med materialier till en försvarlig vederläggning. Ett sådant materiel, utarbetadt med stor flit, skicklighet och sakkunskap, finnes för en betydelsefull och ansedd period af vårt samhällslif i ett arbete, kalladt cKöpenhamn och konungarikets köpstäder för ungefär hundra år sedam. Vi meddela några drag derutur. De simpla soldaterna behandlades riktigt barbariskt. Förgäfves utkom en kunglig order com det oförnuftiga pryglandet, förgäfves anbefalldes de hårdaste straff för desertering; de arma karlarne föredrogo hvad som helst framför kungens tjenst och rymde icke blott en och en utan floockvis. Till och med oberäknadt prygeln måste man medgifva att det icke var någon lätt sak att nödgas lefva på 8 skilling om dagen, hvarmed man dessutom skulle betala vax, trippel, band till hårpiskan och hvetemjöl till puder. Af sistnämnde artikel förbrukade armen 45,000 skålpund årligen, i anledning avaraf någon gjorde den anmärkning att mjölet kunde blifvit bättre användt till bröd åt de utsvultna soldaterna. Af munderingen, som var i högsta grad olämplig och pinsam, ansågos isynnerhet stöfletterna för verkliga tortyrinstrument; de voro tjockt ingnidna med polervax och gjordes så styfva som möjligt, och för att få dem rätt trånga, lade man filtsulor emellan. Soldaternas helsa led häraf, och ofta måste de efter ett års förlopp föras på sjukhuset och afskedas på grund af abensår, men en soldat utan stöfletter — det var en omöjlighet! Naturligtvis voro stöfletterna liksom hela den öfriga beklädnaden jemte exercisisen ett lån från den tidens mönsterarme, den preussiska. Icke mindre stark är öfvergången i allt som har afseende på beqvämlighet, så väl i det enskilda som framför allt i det offentliga lifvet. TBorgmästare och råd skulle i denna lilla bok finna dräpande argumenter mot tidningarnes ständiga klagan öfver kommunalsvineri, bristande gaturenhållning, dålig gatuläggning m. m. Det är rätt roligt att tänka sig, för hvilket oupphinneligt Utopien det nuvarande tillståndet skulle blifvit ansedt på en tid, då man hvarken hade atuktad sten eller atrottoir-rätt, utan i stället längs husväggarne afvisare, som voro smycket farliga i mörkret, samt två rader bredare stenar midt på gatan. Gatornas rengöring stå i full öfverensstämmelse med stenläggningen, gatorna voro smutsiga och öfverallt riskerade man att trampa på döda hundar, kattor, råttor eller dylikt. De osunda traulyktor, som i förening med apolis-månskena i stor skala den tiden ersatte våra gaslyktor och kandelabrar, och dricksvattnet som fällde bottensats af hvarjehanda ämnen och alstrade åtskilligt lefvande kryp — allt detta är saker som ännu tillhöra en alltför nyligen försvunnen period, för att vår tid skulle våga berömma sig alltför mycket af förändringen. Desto vigtigare talar det faktum om framsteg i renlighet och sundhetsvård, att antalet af döda förr nästan alltid var större än af födde. (Detta gäller Köpenhamn; i Stockholm var enavanda förhållande tills för några år sedan). Till hvilken grad skyddssystemet florerade i förra århundradet, är bekant. Man hade genom totalt införselförbud lyckats frambringa åtskilliga stora sidenväfverier, som sysselsatte en mängd