Var aen gamla goda tiden så god?
Ett bidrag till frågans besvarande.
Hvar och en som läst Andersens sagor erin-
rar sig säkert det tappra justitierådet Knap i
aLyckans Galoscher,, hvilken råkade i så mån
ga vidlyftigheter genom påståendet att just
kung Hans tid var den herrligaste och lyckli-
gaste. Det är en äkta humoristisk bild, utka-
stad i några få pittoreska drag, men dess bästa
egenskap är dock att den är så sann — justitie-
rådet Knap har bröder och systrar till öfver-
flöd. MHvart ögonblick får man under det dag-
liga lifvet höra talas om den gamla goda ti-
dens, då allting var bättre och fullkomligare, i
politik och esthetik, i sociala och ekonomiska
förhållanden; till !och med klimatet befinner
sig, enligt mångas åsigt; på en bedröflig åter-
gång. Vanligen är det omöjligt att öfvertyga
vederbörande att den skenbara försämringen en-
dast beror på en annan färg i de glasögon,
hvarigenom de betrakta verlden, men icke på
dess egen natur; och händer det någon enda
gång att en smula sanning finnes i klagolåten
öfver det närvarande, så bidrager det också i
mångas ögon att ge fart åt en mängd obefo-
gade anfall. Detta lofprisande af fordna tider
är både förargligt och skadligt, och det måste
derföre betraktas som en verklig förtjenst, om
någon åtager sig atv förse annorlunda tänkande
med materialier till en försvarlig vederläggning.
Ett sådant materiel, utarbetadt med stor flit,
skicklighet och sakkunskap, finnes för en bety-
delsefull och ansedd period af vårt samhälls-
lif i ett arbete, kalladt cKöpenhamn och konun-
garikets köpstäder för ungefär hundra år se-
dam. Vi meddela några drag derutur.
De simpla soldaterna behandlades riktigt
barbariskt. Förgäfves utkom en kunglig order
com det oförnuftiga pryglandet, förgäfves an-
befalldes de hårdaste straff för desertering; de
arma karlarne föredrogo hvad som helst fram-
för kungens tjenst och rymde icke blott en
och en utan floockvis. Till och med oberäk-
nadt prygeln måste man medgifva att det icke
var någon lätt sak att nödgas lefva på 8 skilling om
dagen, hvarmed man dessutom skulle betala
vax, trippel, band till hårpiskan och hvetemjöl
till puder. Af sistnämnde artikel förbrukade
armen 45,000 skålpund årligen, i anledning
avaraf någon gjorde den anmärkning att mjö-
let kunde blifvit bättre användt till bröd åt de
utsvultna soldaterna. Af munderingen, som var
i högsta grad olämplig och pinsam, ansågos
isynnerhet stöfletterna för verkliga tortyrinstru-
ment; de voro tjockt ingnidna med polervax
och gjordes så styfva som möjligt, och för att
få dem rätt trånga, lade man filtsulor emellan.
Soldaternas helsa led häraf, och ofta måste de
efter ett års förlopp föras på sjukhuset och af-
skedas på grund af abensår, men en soldat
utan stöfletter — det var en omöjlighet! Na-
turligtvis voro stöfletterna liksom hela den öf-
riga beklädnaden jemte exercisisen ett lån från
den tidens mönsterarme, den preussiska.
Icke mindre stark är öfvergången i allt som
har afseende på beqvämlighet, så väl i det en-
skilda som framför allt i det offentliga lifvet.
TBorgmästare och råd skulle i denna lilla bok
finna dräpande argumenter mot tidningarnes
ständiga klagan öfver kommunalsvineri, bristande
gaturenhållning, dålig gatuläggning m. m. Det
är rätt roligt att tänka sig, för hvilket oupp-
hinneligt Utopien det nuvarande tillståndet
skulle blifvit ansedt på en tid, då man hvarken
hade atuktad sten eller atrottoir-rätt, utan i
stället längs husväggarne afvisare, som voro
smycket farliga i mörkret, samt två rader bre-
dare stenar midt på gatan. Gatornas rengöring
stå i full öfverensstämmelse med stenläggningen,
gatorna voro smutsiga och öfverallt riskerade man
att trampa på döda hundar, kattor, råttor eller
dylikt. De osunda traulyktor, som i förening
med apolis-månskena i stor skala den tiden
ersatte våra gaslyktor och kandelabrar, och dricks-
vattnet som fällde bottensats af hvarjehanda
ämnen och alstrade åtskilligt lefvande kryp —
allt detta är saker som ännu tillhöra en alltför
nyligen försvunnen period, för att vår tid skulle
våga berömma sig alltför mycket af förändrin-
gen. Desto vigtigare talar det faktum om fram-
steg i renlighet och sundhetsvård, att antalet
af döda förr nästan alltid var större än af födde.
(Detta gäller Köpenhamn; i Stockholm var ena-
vanda förhållande tills för några år sedan).
Till hvilken grad skyddssystemet florerade i
förra århundradet, är bekant. Man hade genom
totalt införselförbud lyckats frambringa åtskilli-
ga stora sidenväfverier, som sysselsatte en mängd