taga afsked.
Förre sachsiske ministern von Beust har afrest
till Miinchen.
En gotländsk fiskares underbara
räddning ur sjönöd,
Den 18 nästl. juni på aftonen utgingo på
fiske från Tluntinge fiskläge i Gröttlingbo, fisk-
rarne Hans Sandberg, Jacob Boberg och yng-
ingen J. Persson. Vinden varsyd. Frisk bris.
Utkomaa omkring 3:ne mil till sjös utsatte de
sina garn och förtöjde på vanligt sätt båten
efter garnen. De intogo sin aftonmåltid och
gjorde sin aftonbön. KI. 10 uppsattes vakten,
som alltid bestrides i tur, och hvilken Sandberg
tog först. Sandberg var en gammal härdad
kustbo, han hade bekämpat många faror och
kände vigten af vaksamhet desto mera, som
han få år förut förlorat sin ende son genom
öfversegling. — Man såg ett mörkt moln stiga
upp ur vester, hvarigenom synkretsen inskränk-
tes till närmast kring båten, men man aktade
föga härpå, ty den för vaksamhet välkände Sand-
berg satt på post. Boberg och Persson ned-
lade sig i båten och trötta efter dagsarbetet in-
slumrade de enart. Somnade äfven den bepröf-
vade Sandberg? eller hade det dystra molnet
aldeles förmörkat synfältet? Det sednare är tro-
ligt. Antoge man ock det förra, så stanna
våra förebråelser på hinsidan grafven. Sand-
berg pliktade i sådant fall med lifvet för sin
försummelse, den der ock bör mildt bedömas,
ty den redlige arbetaren var säkert trött af da-
gens tunga.
Bobergs uppvaknande torde I få återgifvas med
hans egna ord. aJag kände säger Boberg, cen
hård stöt, kunde ej andas, nedprässades af en
tung slipprig kropp allt djupare i hafvet, men
blef omsider fri och kraffsade mig upp till vat-
tenytan. Här såg jag något mörkt helt näro,
fattade tag deri, det var vår kantrade numera
söndriga båt., — Fartyget, hvaraf våra män
öfverseglats bade således neddragit Boberg i
djupet. Boberg kom dock upp och höll tag i
bäåtkölen som var uppåtvänd. Detta tag
i släta båtkölen kunde Boberg icke länge hålla,
enär svallvågorna oupphörligt kastade honom
fram och åter. En liten lina hängde fast vid
båten, i den fick Boberg tag och detta var
hans räddning. Med denna lina surrade han
sig fast vid båtens förstäf, med endast hufvu-
det öfver vattenytan. Han uppgaf de starka-
ste nödrop, hvari den blott 2 å 3 alnar från
Boberg nu för sista gången från djupet upp-
komne Persson instämde. Persson såg Boberg,
igenkände honom och sade: chjelp mig för
Jesu skull! .
Detta ögonblick skildrar Boberg, såsom det
för honom mest bjertgripande i hela hans lif.
aHade jag blott haft en käpp attricka honom,
hade han varit räddad säger Boberg, men intet
medel gafs. Boberg var dessutom. fastsurrad,
han kunde icke lösgöra sig. Båda voro der-
jemte lika okunniga i simkonsten. Persson
räckte handen emot Boberg och sjönk i djupet.
Sandberg syntes eller hördes icke. Sannolikt
hade han af fartyget fått en döfvande stöt;
man vill finna det af den sönderkrossade båten.
Hafvet slöt nu i sin våta famn 2 barn af
Gotland. Boberg fortsatte med sina nödrop
men de blefvo nu matta, i samma mån som
krafterna aftogo. Blåsten tilltog alltmera;
och vågorna blefvo allt bögre. Boberg öfver-
tänkte sin belagenhet; den var hopplös. I detta
tillstånd kunde han icke länge uthärda, ty linan
lossnade och hufvudet, som han ditintills hållit
öfver vattenytan, öfverspolades ofta af böljorna.
Men ännu kunde han då och då frampressa ett
rop, som dock tycktes honom förklinga i natten
eller öfverröstas af hafssvallet. Boberg bad
Gud om sin själs frälsning, anbefalde sin arma,
till helsan klena maka och sitt barn i den alls-
våldiges beskydd — samt anropade den alls-
mäktige derom, att hans kropp måtte upphittas
och han få hvila i jordens sköte, vid sidan af
sina fäder.
Sedan Boberg sålunda gjort sitt testamente
nedföll ban i det slags passiva tillstånd, som
följer på öfveransträngnivg. Men just då hann
honom den ädle utlänving, som ensam i en
liten julle, hade begifvit sig från sitt fartyg,
och nu vågade eget lif för att rädda Bobergs.
Af nödropen hade å fartyget förnummits den
olycka, hvartill det varit en ofrivillig orsak.
Kapten J. H. Stahl, förande Holsteinska
skonerten — Dorothea, (ett litet fartyg om
blott några läster och med 2 maus besättning,
deraf en var en gosse) lade i vinden, och ut-
satte den julle, deri styrmannen tog plats.
Ledd af Bobergs nödrop, rodde ban tupp e-
mot vinden, och lyckades komma till Boberg.
Denne var ännu vid fullt medvetande, men
krafterna voro uttömda, han kunde intet bidra-
ga till sin räddning. Boberg förstod icke frem-
lingens språk, men såg att här var en menni-
skovän, som ville rädda honom. Sakta lossade
främlingen den lina, hvarmed Boberg omgjor-