teligen förklaras deraf att de flesta invånarne
voro samlade på kyrkogården för att bevitna
Ellens begrafning. Dit begaf sig äfven han
— hennes mördare — alltunder det han fun-
derade på, huru han lättast skulle nå det mål
han föresatt sig.
Just då de sublima orden: af jord äst du
kommen etc. uttalides utaf doktor Titlow, in-
trädde Redmond ONeil på kyrkogården. Han
lade armarne i kors öfver bröstet och ställde
sig på kort afstånd, betraktande det dystra
skådespelet.
Katty låg på knä vid grafvens rand; hon
bade barnet i sina armar, ty hon vågade icke
ett ögonblick lemna det ifrån sig.
Hennes sorg var så djup att äfven de ny-
fikna menniskor, som kommit till stället blott
för att se på den vilda irländskan samt barnet,
som Jorrocks ville stjäla bort, blefvo rörda
deraf; med ett ord hon väckte allmänt delta-
gande,
Så snart begrafningsakten var slutad, gick
Redmond fram till henne, och utan att bry sig
om folkhopens hotande blickar, fordrade han
att hon skulle gifva honom barnet.
Kyrkoherden ställde sig emellan honom och
Katty, sägande:
— Min herre, om ni har några rättigheter
till detta barn, torde ni bevisa, att så är, och
dertill välja en annan tid och ett annat ställe.
— Lät qvinnan svara på en enda fråga, gen-
mälde ONeil. Var jag icke gift med det frun-
timmer, som ni nu följt till grafven?
— Och ni mördade henne! utbrast Katty
med en suck.
Detta yttrande framkallade en viss sensation