teligen förklaras deraf att de flesta invånarne voro samlade på kyrkogården för att bevitna Ellens begrafning. Dit begaf sig äfven han — hennes mördare — alltunder det han funderade på, huru han lättast skulle nå det mål han föresatt sig. Just då de sublima orden: af jord äst du kommen etc. uttalides utaf doktor Titlow, inträdde Redmond ONeil på kyrkogården. Han lade armarne i kors öfver bröstet och ställde sig på kort afstånd, betraktande det dystra skådespelet. Katty låg på knä vid grafvens rand; hon bade barnet i sina armar, ty hon vågade icke ett ögonblick lemna det ifrån sig. Hennes sorg var så djup att äfven de nyfikna menniskor, som kommit till stället blott för att se på den vilda irländskan samt barnet, som Jorrocks ville stjäla bort, blefvo rörda deraf; med ett ord hon väckte allmänt deltagande, Så snart begrafningsakten var slutad, gick Redmond fram till henne, och utan att bry sig om folkhopens hotande blickar, fordrade han att hon skulle gifva honom barnet. Kyrkoherden ställde sig emellan honom och Katty, sägande: — Min herre, om ni har några rättigheter till detta barn, torde ni bevisa, att så är, och dertill välja en annan tid och ett annat ställe. — Lät qvinnan svara på en enda fråga, genmälde ONeil. Var jag icke gift med det fruntimmer, som ni nu följt till grafven? — Och ni mördade henne! utbrast Katty med en suck. Detta yttrande framkallade en viss sensation