Sken och Verklighet.
Roman af J. F. Smith (förf. till Dick Tarleton m. fl.)
(Forts. fr. föreg. JF.)
— Ni visade er ju riktigt tapper, inföll löjt-
nanten, som hade hört omtalas, med hvilken
beslutsamhet Katty försvarat barnet.
— Jag gjorde mitt bästa, min herre, gen-
milde irländskav och rodnade en liten smula.
Det var icke så lätt för mig, cn ensam qviona,
att jaga bort röfvaren. Lycktligtvis hade jag
min knif, och af den gjorde jag bruk... Hade
jag förlorat hennes barn, huru skulle jag då
med lugn ha kunnat för sista gången betrakta
hennes kalla, bleka ansigte? tillade hon, i det
hon pekade på sängen.
— Tror ni att de ämnade mörda gossen?
frågade kyrkoherden med en rysning.
-— Nej, sade qvinnan, visst är Redmond
O Neil en dålig karl, men till en sådan grym-
het tror jag honom icke vara i stånd.! Det
är utan tvifvel hans mening ait låta barnet
uppväxa bland frimmande menniskor som icke
känna dess föräldrar... Ack! kanske när gos-
sen blir stor skall jag sammanträffa med honom,
utan att veta hvem han är.
— Jag tror mig kunna förebygga en sådan
olycka, sade löjtnant Eilvey med ett smålecnde,
om ni tillåter mig...
— På hvilket sätt då, min herre?
— Genom alt fästa ett märke på barnct,
som icke ens af sjelfva döden kan utplånas.
— Kommer det att göra ondt?