sårade. Dagen derefter anlände en kommen-
dering af soldater till stället, och dermed var
all fara slut.
I närheten af Morant-viken hade äfven en
plantör blifvit dödad och ett par hus och bo-
dar hvilkas egare flytt bort, helt och hållet eller
till någon del plundrade. Tingshuset inberäk-
nadt, blefvo inalles 5 hus i hela distriktet upp-
brända af landtfolket.) Oroligheterna voro på
det hela ej farligare än att guvernören Eyre
sjelf kunde den 29 oktober skrifva till general
OConnor: i de distrikter, der upproret (guver-
nören inbillade sig fortfarande att det var ett
uppror) verkligen bröt ut gjordes icke något
försök att sätta sig emot en regulier trupp af
bara 35 man, som marscherade midt igenom
hjertat af det oroliga distriktet; Den här om-
nämnda marschen egde rum den 15 Oktober,
eller dagen efter nppträdat vid Morantviken. —
Den 2 november skref han till England, till
statssekreteraren för kolonialärenderna: det
tyckes ej ha varit någon verklig uppgjord plan.
Vidare är det konstateradt, att redan den 15
oktober voro oroligheterna fullkomligt slut i
följd deraf att militär fanns på alla mistänkta
punkter.
Det var den 13 oktober, två dagar efter
striden vid Morantviken, som guvernören Eyre
sjelf kom till den trakten. Redan den 14 på
morgonen lät hani Port Morant rycka en man
ur sin säng, döma honom till döden och hänga
honom, allt inom 3 timmar. Den mannen hade
icke varit vid Morantviken, då tingshuset blef
uppbrändt, och hade ej gjort skada åt någon
mensklig varelse. Hr Eyre skickade sjelf bud
ut till en egelsk kanonslup efter löjtnant Brand
för att denne skulle komma i land med ett
rep att hänga karlen. Brand kom med ett par
pojkar och försökte att sjelf vara skarprättare.
Den gren, som han slagit repet om gick af,
så att den lifdömde föll ned på marken; der
sköto löjtnant Brand och en sjöman honom,
hvarefter de hängde honom, så att folket måtte
se kadavrete, skref general Nelson, som var
närvarande vid afrättningen, liksom guvernören
Eyre.
cEfter denna förrättning på morgonstunden
återvände hr Eyre till Morantviken och åsåg
huru fyra karlar och en qvinna hängdes på
eftermiddagen: Krigsrätten bad att qvinnan ej
måtte bli, hängd, men general Nelson beslöt
att icke göra afseende på krigsrättens förord i
anseende till grymheter som han förmenade att
qvinnan hade begått, men hvilka genom komite-
undersökningen sedermera blifvit vederlagda;
hon blef således, som sagdt, hängd på efter-
middagen, i hr Eyres närvaro. Det var inalles
11 personer som den dagen blefvo afrättade.
aDagen derefter, en söndag, begaf sig hr
Eyre till Port Antonio, hvarest det icke hade
varit något upplopp, ingen menniska blifvit
dödad och icke ens tillstymmelse af oro före-
kommit. På måndagen hölls krigsrätt öfver
de fångar, hvilka soldaterna tagit och fört dit
från åtskilliga håll; af dem blefvo 27 hängda.
Afven nu brast repet för tyngden och de olyck-
liga varelserna blefvo skjutna och deras krop-
par sedan hängda. Hr Eyre var tillstädes,
aDen 17 oktober begaf han sig till staden
Kingston; der var han först på en samman-
komst med stadens styrelse, och då fråga före-
kom att sätta äfven staden Kingston under
krigslagar vägrade han detta, cemedan orolig-
heterna voro undertryckta, emedan det ej var
något ordnadt och öfverlagdt motstånd mot
militären, utan cupprorsmännen vanligtvis blefvo
tagna i deras hemvist. Derefter lät han här
häkta den i vår not omtalade George William
Gordon — cen man, hvars alla sedermera verlds-
bekanta handlingar och bref bära vitne, att
han var en af de mest ädla och upphöjda ka-
rakterer som någonsing prydt qväkaresekten,
hvilken han tillhörde.
) Det infödda landtfolket hade länge varit miss-
nöjdt öfver de hvitas, och isynnerhet guvernörens
förtryck och orättvisa mot dem och en rik,
högt aktad och bildad man bland de infödda större
jordegarne, hr George William Gordon, hade flera
gånger gjort sig till tolk för sina landsmäns be-
kymmer inför lagstiftande församlingen på ön samt
äfven tillkännagifvit sin afsigt att resa öfver till
England och klaga hos regeringen och han var