sårade. Dagen derefter anlände en kommendering af soldater till stället, och dermed var all fara slut. I närheten af Morant-viken hade äfven en plantör blifvit dödad och ett par hus och bodar hvilkas egare flytt bort, helt och hållet eller till någon del plundrade. Tingshuset inberäknadt, blefvo inalles 5 hus i hela distriktet uppbrända af landtfolket.) Oroligheterna voro på det hela ej farligare än att guvernören Eyre sjelf kunde den 29 oktober skrifva till general OConnor: i de distrikter, der upproret (guvernören inbillade sig fortfarande att det var ett uppror) verkligen bröt ut gjordes icke något försök att sätta sig emot en regulier trupp af bara 35 man, som marscherade midt igenom hjertat af det oroliga distriktet; Den här omnämnda marschen egde rum den 15 Oktober, eller dagen efter nppträdat vid Morantviken. — Den 2 november skref han till England, till statssekreteraren för kolonialärenderna: det tyckes ej ha varit någon verklig uppgjord plan. Vidare är det konstateradt, att redan den 15 oktober voro oroligheterna fullkomligt slut i följd deraf att militär fanns på alla mistänkta punkter. Det var den 13 oktober, två dagar efter striden vid Morantviken, som guvernören Eyre sjelf kom till den trakten. Redan den 14 på morgonen lät hani Port Morant rycka en man ur sin säng, döma honom till döden och hänga honom, allt inom 3 timmar. Den mannen hade icke varit vid Morantviken, då tingshuset blef uppbrändt, och hade ej gjort skada åt någon mensklig varelse. Hr Eyre skickade sjelf bud ut till en egelsk kanonslup efter löjtnant Brand för att denne skulle komma i land med ett rep att hänga karlen. Brand kom med ett par pojkar och försökte att sjelf vara skarprättare. Den gren, som han slagit repet om gick af, så att den lifdömde föll ned på marken; der sköto löjtnant Brand och en sjöman honom, hvarefter de hängde honom, så att folket måtte se kadavrete, skref general Nelson, som var närvarande vid afrättningen, liksom guvernören Eyre. cEfter denna förrättning på morgonstunden återvände hr Eyre till Morantviken och åsåg huru fyra karlar och en qvinna hängdes på eftermiddagen: Krigsrätten bad att qvinnan ej måtte bli, hängd, men general Nelson beslöt att icke göra afseende på krigsrättens förord i anseende till grymheter som han förmenade att qvinnan hade begått, men hvilka genom komiteundersökningen sedermera blifvit vederlagda; hon blef således, som sagdt, hängd på eftermiddagen, i hr Eyres närvaro. Det var inalles 11 personer som den dagen blefvo afrättade. aDagen derefter, en söndag, begaf sig hr Eyre till Port Antonio, hvarest det icke hade varit något upplopp, ingen menniska blifvit dödad och icke ens tillstymmelse af oro förekommit. På måndagen hölls krigsrätt öfver de fångar, hvilka soldaterna tagit och fört dit från åtskilliga håll; af dem blefvo 27 hängda. Afven nu brast repet för tyngden och de olyckliga varelserna blefvo skjutna och deras kroppar sedan hängda. Hr Eyre var tillstädes, aDen 17 oktober begaf han sig till staden Kingston; der var han först på en sammankomst med stadens styrelse, och då fråga förekom att sätta äfven staden Kingston under krigslagar vägrade han detta, cemedan oroligheterna voro undertryckta, emedan det ej var något ordnadt och öfverlagdt motstånd mot militären, utan cupprorsmännen vanligtvis blefvo tagna i deras hemvist. Derefter lät han här häkta den i vår not omtalade George William Gordon — cen man, hvars alla sedermera verldsbekanta handlingar och bref bära vitne, att han var en af de mest ädla och upphöjda karakterer som någonsing prydt qväkaresekten, hvilken han tillhörde. ) Det infödda landtfolket hade länge varit missnöjdt öfver de hvitas, och isynnerhet guvernörens förtryck och orättvisa mot dem och en rik, högt aktad och bildad man bland de infödda större jordegarne, hr George William Gordon, hade flera gånger gjort sig till tolk för sina landsmäns bekymmer inför lagstiftande församlingen på ön samt äfven tillkännagifvit sin afsigt att resa öfver till England och klaga hos regeringen och han var