lagda bakpå detsamma, och Kalty svepte sin
stora schal om henne:
— Men du kan bli förkyld, min vän, in-
vände den resande damen.
— Icke så länge mitt hjerta är så varmt
som nu, genmälde den tilltalade, medan hästen,
en groflemmad springare, tillhörig värdshusvär-
den i Dolphin, satte sig i gång. Det bar af
till Plaxted med mycken fart:
— Nåå; sade Joe Kerl när åkdonet rullade
förbi honom och hans kompanjon; jag förmo-
dar, att ni nu åtminstone blifvit öfvertygad om
att qvinnan icke är någon spion.
Jorrocks 1 edgaf, att hans misstankar voro
skingrade; men hans nyukenhet kade blifvit
väckt; ty den första fråga han ställde till kap-
tenen angick den unga dam, som medföljt far-
tyget såsom passagerare.
— Jag kan icke säga er hennes namn, sva:
rade Stevens; jag har aldrig hört det. Gamle
Chomont förde henne ombord då vi klarerat
och skulle lyfta ankare. Han betalte öfverresan
för henne:
— Nå, hvad meddelade han er? frågade
smugglaren.
— Han gaf mig tugofem guineer, genmälde
kaptenen.
— Bah! inföll Jorrocks med en grimas, ni
missförstår mig helt och hållet. Jag vill veta
om han för er uppgaf anledningen, hvarföre han
förde henne ombord utan de franska myndig-
heternas vetskap?
— Ah? hvarföre framställde ni icke er fråga
så straxt? ...Låt mig se: jag vill minnas att
han yttrade någonting angående den saken. .: