lagda bakpå detsamma, och Kalty svepte sin stora schal om henne: — Men du kan bli förkyld, min vän, invände den resande damen. — Icke så länge mitt hjerta är så varmt som nu, genmälde den tilltalade, medan hästen, en groflemmad springare, tillhörig värdshusvärden i Dolphin, satte sig i gång. Det bar af till Plaxted med mycken fart: — Nåå; sade Joe Kerl när åkdonet rullade förbi honom och hans kompanjon; jag förmodar, att ni nu åtminstone blifvit öfvertygad om att qvinnan icke är någon spion. Jorrocks 1 edgaf, att hans misstankar voro skingrade; men hans nyukenhet kade blifvit väckt; ty den första fråga han ställde till kaptenen angick den unga dam, som medföljt fartyget såsom passagerare. — Jag kan icke säga er hennes namn, sva: rade Stevens; jag har aldrig hört det. Gamle Chomont förde henne ombord då vi klarerat och skulle lyfta ankare. Han betalte öfverresan för henne: — Nå, hvad meddelade han er? frågade smugglaren. — Han gaf mig tugofem guineer, genmälde kaptenen. — Bah! inföll Jorrocks med en grimas, ni missförstår mig helt och hållet. Jag vill veta om han för er uppgaf anledningen, hvarföre han förde henne ombord utan de franska myndigheternas vetskap? — Ah? hvarföre framställde ni icke er fråga så straxt? ...Låt mig se: jag vill minnas att han yttrade någonting angående den saken. .: