ring genom att utesluta adeln från riksda-
garne.
Denna Dagligt Allehandas framställning är
alldeles falsk. Vi radizala hafva aldrig önskat
eller uppmanat tull ad
u3 uteslutande. Hos
os3 gäller — i moisats till hvad som är fallet
på våra motståudares skla — att den rätta
mannen bör sättas på den rätta platsen, af
hvad börd han vara må. Det är sålunda icke
adeln vi önska utesluten från riksdagarne. Vi för
vår ringa del skola t. ex., icke säga ett ord emot,
om Stockholms län vill insätta i första kammaren
grefve Ludvig af Ugglas eller frih. Knut Bonde.
— Bland dem, som man här i Stockholm myc-
ket allmänt vill hafva till ledamöter i andra
kammaren, ha vi hört nämnas icke mindre än
fyra adelsmän, nemligen kommendörkaptenen Ad-
lersparre, hvilken så väsendtligt medverkat till
örlogsflottans omskapning till ett både praktiskt,
billigt och demokratiskt försvarsvapen och hvil-
ken nog torde behöfvas inom andra kamraaren
för att upprätthålla det nyskapade verket emot
anloppen af linieskepps-aristokratien; vidare
bankdirektören frih. Johan Liljencrantz, hvilken
verksamt bidrog till reformens framgång på rid-
darhuset och genom sin täta beröring med huf-
vudstadens industri-idkare och handlande har
bort lära känna deras behof och intressen;
slutligen de för alla väl bekanta gamla riks-
dagsmännen hrir L. J. Hierta och G. H. Stråle.
— Icke heller mot någon af dessa herrar, fast-
än de äro adelsmän, tro vi att någon liberal
eller radikal skall höja sin röst. — Många fle-
ra dylika bevis skulle kunna anföras.
Det är således icke mot adeln vi vända 033,
utan mot sådana ledamöter af det fordna rid-
derskapet ock adeln, som ända i sista stun-
den och äfven efter sitt nederlag, haf-
va förklarat sig för motståndare till den
politiska jemnlikheten. Vi förtvidla icke om att
ju många ef dessa herrar skola omvända sig
med tiden och blifva vänner af det nya stats-
skicket; men man bör lemna dem rådrum der-
till, och man bör vänta tills de i tal eller
skrift ådagalagt, att de äro fullt ense med oss
andra om att mottaga alla följderna af den
stora förändringen, innan man ger dem landets
högsta förtroende.
cAllt gammalt groll måste nu glömmas, be-
der Daghgt Allehanda å sina konservativa huf-
vudmäns vägnar. Ja, folket, detta folk csom
är så godt i sin innersta rotv, glömmer i ett
ögonblick seklerslånga oförrätter; men att be-
gära, att det äfven skalllemna sig i deras våld
som förhållit det dess rätt, är dock något, som
endast den konservativa adeln. hvilken sjelf cin-
genting lärt och ingenting glömt, kan hafva
pauna alt begära.
META AE
EROS CRELRSEA WEIENINE