ring genom att utesluta adeln från riksdagarne. Denna Dagligt Allehandas framställning är alldeles falsk. Vi radizala hafva aldrig önskat eller uppmanat tull ad u3 uteslutande. Hos os3 gäller — i moisats till hvad som är fallet på våra motståudares skla — att den rätta mannen bör sättas på den rätta platsen, af hvad börd han vara må. Det är sålunda icke adeln vi önska utesluten från riksdagarne. Vi för vår ringa del skola t. ex., icke säga ett ord emot, om Stockholms län vill insätta i första kammaren grefve Ludvig af Ugglas eller frih. Knut Bonde. — Bland dem, som man här i Stockholm mycket allmänt vill hafva till ledamöter i andra kammaren, ha vi hört nämnas icke mindre än fyra adelsmän, nemligen kommendörkaptenen Adlersparre, hvilken så väsendtligt medverkat till örlogsflottans omskapning till ett både praktiskt, billigt och demokratiskt försvarsvapen och hvilken nog torde behöfvas inom andra kamraaren för att upprätthålla det nyskapade verket emot anloppen af linieskepps-aristokratien; vidare bankdirektören frih. Johan Liljencrantz, hvilken verksamt bidrog till reformens framgång på riddarhuset och genom sin täta beröring med hufvudstadens industri-idkare och handlande har bort lära känna deras behof och intressen; slutligen de för alla väl bekanta gamla riksdagsmännen hrir L. J. Hierta och G. H. Stråle. — Icke heller mot någon af dessa herrar, fastän de äro adelsmän, tro vi att någon liberal eller radikal skall höja sin röst. — Många flera dylika bevis skulle kunna anföras. Det är således icke mot adeln vi vända 033, utan mot sådana ledamöter af det fordna ridderskapet ock adeln, som ända i sista stunden och äfven efter sitt nederlag, hafva förklarat sig för motståndare till den politiska jemnlikheten. Vi förtvidla icke om att ju många ef dessa herrar skola omvända sig med tiden och blifva vänner af det nya statsskicket; men man bör lemna dem rådrum dertill, och man bör vänta tills de i tal eller skrift ådagalagt, att de äro fullt ense med oss andra om att mottaga alla följderna af den stora förändringen, innan man ger dem landets högsta förtroende. cAllt gammalt groll måste nu glömmas, beder Daghgt Allehanda å sina konservativa hufvudmäns vägnar. Ja, folket, detta folk csom är så godt i sin innersta rotv, glömmer i ett ögonblick seklerslånga oförrätter; men att begära, att det äfven skalllemna sig i deras våld som förhållit det dess rätt, är dock något, som endast den konservativa adeln. hvilken sjelf cingenting lärt och ingenting glömt, kan hafva pauna alt begära. META AE EROS CRELRSEA WEIENINE