öfver att få skiljas från denna verld, och det
för en så god saks skull.
Hon tog af sig roben och slöjan och behöll
endast den röda sammetskjorteln.
Derefter satte hon sig på den för henne be-
slämda platsen och välsignade sina gråtande
tjenare.
Skarprättaren böjde knä för henne och bad
om förlåtelse för den handling, han skulle kom-
ma att begå. Hon förlät alla och enhvar.
Sedan omfamnade hon Flisabeth Curle och Jane
Kennedy, välsignade dem, under det hon gjorde
korstecknet, och sedan Jane Kennedy hade bun-
dit för hennes ögon befallde hon dem draga
sig tillbaka, hvilket de snyftande gjorde.
Med krucifixet i hand, framsträckte hon hal-
sen mot bödeln. Med stadig röst och full af varm
förtröstan ropade hon: — Min Gud, på. dig
hafver jag byggt och i dina händer öfverlem-
nar jag min själ.
Maria trodde att man efter fransk sed skulle
afrätta henne stående och med ett svärd: De
två skarprättarne gjorde henne uppmärksam på
hennes misstag och bjelpte henne att lägga
hufvudet på stupstocken, alltunder det hon fort-
for att bedja.
Vid åsynen af denna qvinna, som bar sin
olycka med så mycket hjeltemod och så myc-
ken undergifvenhet, intogos alla af djup rörelse.
Sjelfva skarprättaren var rörd och förde bilan
med osäkor hand. I stället för att träffa halsen
lät han det ohyggliga verktyget falla på bakre
delen af hufvudet, hvaraf följden var, att han
endast sårade drottningen, utan att hon uppgaf
något rop af smärta.
Pörst med det andra hugget skiljde han huf vudet