Maria Stuarts död. (Forts. fr. föreg. Af.) Då Beale slutat, gjorde hon korstecknet och sade med fast stämma: — Mina herrar, till börden är jag drottning, suverän furstinna och ej lagarne underkastad; jag är nära anhörig till drottningen af England och hennes rättmätiga arfvinge. I detta land har jag redan länge orättvist blifvit hållen i fängelse, och fastän man ej haft någon rättighet öfver mig, har jag måst utstå elände och misshandling; nu då jag genom menniskors våld skiljes från detta lif, tackar jag min Gud att han låter mig dö i den sanna tron, och tager honom till vitne att jag så i mitt offentliga som enskilda NYf aldrig något företagit eller umgåtts med stämplingar mot drottning Elisabeths person. Maria Stuart förklarade derefter, att hon ej hyste något hat till Elisabeth och erinrade orm att hon, för att återfå sin frihet, gjort sådana medgifvanden, som kunnat fullkomligt lugna England och beskydda det mot alla stormar. Sedan Maria sålunda rättfördigat sig, begynte hon att bedja. Doctor Fetcher, protestantisk kyrkoherde i Peterborough, hvilken grefvarne medfört, närmade sig henne och sökte tilltala henne: — Min fru, begynte han, drottningen, min höga herrskarinna, har sändt mig till er... Herr kyrkoherde, afbröt honom Maria, jag vacklar icke i min romersk-katolska tro och är beredd att gjuta mitt blod för den.