Maria Stuarts död.
(Forts. fr. föreg. Af.)
Då Beale slutat, gjorde hon korstecknet och
sade med fast stämma:
— Mina herrar, till börden är jag drottning,
suverän furstinna och ej lagarne underkastad;
jag är nära anhörig till drottningen af Eng-
land och hennes rättmätiga arfvinge. I detta
land har jag redan länge orättvist blifvit hål-
len i fängelse, och fastän man ej haft någon
rättighet öfver mig, har jag måst utstå elände
och misshandling; nu då jag genom menniskors
våld skiljes från detta lif, tackar jag min Gud
att han låter mig dö i den sanna tron, och
tager honom till vitne att jag så i mitt offent-
liga som enskilda NYf aldrig något företagit
eller umgåtts med stämplingar mot drottning
Elisabeths person.
Maria Stuart förklarade derefter, att hon ej
hyste något hat till Elisabeth och erinrade orm
att hon, för att återfå sin frihet, gjort sådana
medgifvanden, som kunnat fullkomligt lugna
England och beskydda det mot alla stormar.
Sedan Maria sålunda rättfördigat sig, begyn-
te hon att bedja. Doctor Fetcher, protestantisk
kyrkoherde i Peterborough, hvilken grefvarne
medfört, närmade sig henne och sökte tilltala
henne:
— Min fru, begynte han, drottningen, min
höga herrskarinna, har sändt mig till er...
Herr kyrkoherde, afbröt honom Maria, jag vack-
lar icke i min romersk-katolska tro och är be-
redd att gjuta mitt blod för den.